Nyligen fick jag tips om att läsa en artikel om benevolent sexism. Välvillig sexism kanske det skulle kunna översättas, när något som upplevs som en positiv kommentar inte tolkas som sexism trots att det egentligen är en bedömning som på ett orimligt sätt kopplas till personens kön.
Den artikeln har fått mig att tänka och läsa vidare om fördomar. Plötsligt fick jag ord för och vetenskapliga artiklar som stöd för något som har gnagt länge. Känslan av att det inte är okomplicerat att rangordna människor efter ursprung ens när det handlar om positiva egenskaper. Jag får lite dåliga vibbar när man talar om typiskt trevliga italienare, om allt som är osvenskt och om föreställningen att alla kenyaner springer fort (ofta uttalat utan tanke på hur mycket träning och målmedvetenhet som ligger bakom segrarna). Dåliga vibbar fastän jag också själv kunnat fundera på hur det egentligen är med det där med dansen i blodet.
Benevolent prejudice, eller välvillig fördom beskrivs som en, till ytan, positiv fördom som uttrycks som en positiv föreställning om människor, men som ändå sätter den omtalade i en underordnad position. Välvilliga fördomar kan ge motiv till de fientliga fördomar en person har mot en viss grupp, och blir ett slags subtilt bränsle för fientlighet och avståndstagande.
Generösa eller välvilliga fördomar, eller kanske välgörenhetsfördomar. När vi målar fast föreställningar om andra människor så hårt så att de blir till sanningar. Och ju mer vi tror på dem, desto rimligare verkar det att tro att de negativa föreställningarna också är sanna. Idag är det romernas nationaldag, en mycket utsatt grupp när det gäller fördomar. Jag tror jag inte riktigt kan ana hur utsatt. Däremot är mina ögon vana att granska bilder som rör svarta personer och föreställningar som sprids av det Afrika jag känner. Och det är inte alltid en rolig syn. Som välgörenhetsorganisationernas reklamsatsningar, som naturprogrammens skildring av Afrika eller barnidolers skeva förstoringsglas. Sean Banan har spelats alltför mycket här i helgen, med hörlurar eftersom ingen mer än sexåringen vill lyssna. Det är lätt att förklara att svordomarna inte passar i sånger som barn ska sjunga, och lätt att förstå för sonen som ersätter alla svordomar med andra ord. Men hur förklarar jag att den bild som t ex Sean Banan förmedlar av Afrika är ålderdomlig och nedsättande? Det som inte är lätt att förklara för vuxna, eller ens för sig själv. Barnböcker kan vara till hjälp, och det är nog dags att läsa Ashraf från Afrika igen.
Så hur är det då med vår sons uppenbara rytmkänsla? Visst har han dansat sen vi mötte honom, och verkar kunna Michael Jacksons moves innan han ens sett dem. Men så har människor sannolikt dansat mycket och dagligen spelat musik omkring honom de första åren. Och efter att han börjat dansskola har också det barn som delar vårt blod börjat med dans. Med uppenbar talang trots sina odansanta föräldrars gener och sin vita hud. Jag tror vi ser det vi tittar efter, och både de välvilliga och de negativa fördomarna ställer in ögonen så att vi tror att vi ser en objektiv och komplett bild när den egentligen är ojämnt belyst.
Hur kan vi hjälpa varandra att se med öppen blick på omgivningen? Kanske genom att förmedla en bredare bild av människorna och av världen. Jens Assur bidrar förhoppningsvis till det i sin nya utställning Africa is a great country.
Det är tolv städer som visas upp under den 40 fotografier stora utställningen på Liljevalchs. Några av städerna är Lagos i Nigeria, Lilongwe i Malawi och Kigali i Rwanda. Namnet, ”Africa is a great country”, är en anspelning på svenskens bristande kunskaper.
–Afrika är den enda kontinenten som vi idag benämner som en kontinent, man säger att man ska åka till Afrika, men man säger inte att man ska åka till Asien. Vi säger inte ens att vi ska åka till Kina längre, utan gör skillnad på Shanghai eller Peking. Därför har vi lekt med begreppet att Afrika är ett land.
(SvD Kultur, 6/4 2013)
Jens Assur är för övrigt ännu en fd Sundsvallsbo att vara stolt över. Sundsvall har verkligen varit en växtplats för så många talanger. Jag undrar om det riskerar bli en välvillig fördom att den som har rötterna i Sundsvall kan gå hur långt som helst. 😉
Vårt Nairobi.
Där tog du upp nåt som jag tror inte många tänker på.
Att prata om Afrika som om det vore ett land.
Jag själv blir så irriterad på amerikanarna som gör samma sak.
De säger att de ska åka till ”Europe” när de i själva verket ska åka till Norge eller Spanien eller Frankrike eller nåt annat av våra eruropeiska länder.
Men jag har också fördomar.
Jag hoppas att minska dem genom att fortsätta följa din blogg.
Kramar från Tolmia
Ja just det. Men de är kanske konsekventa och åker också to Asia and Africa?
Fastän det inte är helt jämförbart så blir jag också irriterad på när Norrland, halva Sverige, används som om det vore en ort eller litet landskap. Det är inte ovanligt att prata om att åka till Göteborg eller Norrland, men rätt få som funderar på om de ska ha semester i Kramfors eller Götaland….
”We Africans” säger min kompis från Uganda, och jag, som verkligen försöker vara så korrekt att jag slår knut på mig själv, hajar till…… Kanske har hon fått höra det så mycket att hon blivit präglad på det. Men det känns också nedlåtande att tänka så. Kanske ser man det så just i hennes del av Uganda?
Jag ska erkänna att jag tycker att det är svårt. För att undvika de välvilliga fördomarna försöker att helt undvika att generalisera, men det blir också ohållbart ibland. Man får tänka, som du gör, ett steg längre. Att istället för att säga att människor från Afrika har dansen i blodet, så får man säga att det är vanligare där än här att dansa ”till vardags” och att många därför får det med sig från tidig ålder på ett annat sätt än här, på samma sätt som människor i fjällen får med sig att åka skidor 🙂
Ja, jag har också reflekterat över det där och har hört Afrika beskrivas som ”my country”. Iofs av en kvinna som levde på turism i ett Europeiskt land, så hon kanske inte tyckte det var nån idé att vara detaljerad för människor som inte känner till att Afrika är en kontinent. 😉 Fast det finns ju även människor som pratar om ”vi européer” gör si och så.
Det kan nog inte bli ett helt ”ogeneraliserande” läge, men jag tror rätt många skulle behöva reflektera över sitt sätt att koppla ihop särskilda egenskaper med särskilda folkgrupper.
Jag tycker det är stor skillnad på om en människa som är uppvuxen i och fortfarande lever i ett afrikanskt land beskriver sig själv som afrikan och om en person från en annan kontinent definierar någon annan som afrikan.
Samma princip kan förresten vara giltig när det gäller personer födda och uppväxta i ett asiatiskt eller europeiskt land.
Det handlar om rätten att få definiera sig själv.
Sedan är det väl ingenting som säger att en person inte kan definiera sig själv som både nigerian och afrikan eller både fransman och europé.
Det ena behöver inte nödvändigtvis utesluta det andra.
Sant. Att få definiera sig själv. Och att bilden av en kontinent får målas med en fin pensel istället för med en bred roller.