Den färgstarka hösten tänker jag mig så här.
Men bilderna i iPhonen berättar om fler färgskalor.
Det rosa bandet jag köpte hamnar inte på någon jacka. Precis som huvudpersonen i min nästa roman har jag svårt att hänga på mig en symbol för en kamp mot något viktigt. Jag skulle i så fall också vilja hänga dit band för så mycket annat. Odiagnostiserad sjukdom. Barnlöshet. Hjärnskador. Hiv/AIDS. Psykisk ohälsa och många andra av livets svårigheter. Så mitt rosa band hänger fint på orkidén.
Nu mörknar det, och jag har börjat tända stearinljusen. I tanken har jag redan tänt många andra för en älskad vän som idag tar farväl till en förälder. Också för sorgen skulle det kunna finnas ett band. Inte ett sorgeband som i äldre tider, utan ett band som berättar att sorgen är en del av livet och inte farlig att tala om.
Fin idé med sorgebandet. Det skulle jag också vilja ha.
Jag förstår din tanke med att inte bara vilja sätta på en symbol på sin jacka/väska. Jag känner delvis likadant, framför allt inför ”smala” välgörande ändamål. ”Bredare”, som majblomman, nålar jag dock gärna på mig, Min bästa vän nålar upp allt sådant i innertaket på sin bil, precis ovanför backspegeln. Det är lite fint tycker jag, med en hel samling!
Det lät som en bra variant, att stödja allt man vill stödja och hitta en plats som symboliserar det. Jag känner igen tanken om smala och breda ändamål. Majblommorna är förresten det enda vi samlat. Båda barnen fick i doppresent en liten filtad midsommarstång/majstång med majblommor, bl a från deras egna och mitt och makens födelseår. Jättefint!
Kul idé! Jag har alla sedan jag föddes, och min mamma hade alla sedan hon föddes, men de ligger bara i en ask. Jag hade inte hjärta att sluta när hon dog, så varje år köper jag en till min och en till hennes samling. Äsch, nu gråter jag.
Åh 🙁 Sorg…
Jag skickar gärna en bild om du vill och orkar tänka på att göra något synbart av majblommorna.
Kram <3
Åh ja, gärna! Det är inte precis nyss mamma dog, men vi stod varandra nära. Och hon var sjuk länge, så egentligen har hon varit borta sedan jag var 22. Jag tänker inte så ofta på det och när jag tänker går det oftast bra, men ibland bara slår sorgen till. Oftast när det handlar sådant som egentligen är smått.
Tack för kramen!
Det är märkligt med sorg…som ett sår som kan slås upp och börja blöda igen helt oväntat.
Inte underligt att just en mamma sörjs på det sättet. I omgångar genom hela livet. Ledsen att du förlorade henne 🙁
Jag ska nog ta och göra ett inlägg om midsommarstången till dig. <3
Jag känner som du, att jag inte vill hänga på mig EN symbol. Blir lite irriterad på att fb-vänner postar rosa-bandet-grejer på min egen fb-sida. Jag tycker absolut att bröstcancer är viktigt att uppmärksamma och motarbeta. Men då vill jag att de vännerna först tar sig till att uppmärksamma kampen mot MIN sjukdom, innan de postar om andra saker på MIN sida. (Och det gör de inte.) Annars får de gärna låta bli.
Vilka vackra bilder! Särskilt johannesörten har fina färger. 🙂
Ja…ännu ett exempel på oreflekterade handlingar där man tror sig göra skillnad men inte gör det. Det är lätt att sprida FB-grejor men så svårt att se dem som skulle behöva ”Hur har du det?” istället för sånt.
Kärleksörten tror jag att du menade, men Johannes beredde vägen för Jesus så han är också välkommen 🙂 Och färgen är fantastisk. Tänk att kunna blomma så när allt runtomkring tappar färg och rasar!
Så fina höstbilder. Känner hur jag saknat att inte få gå bland alla färgsprakande löv o andas höstluft, det håller på vara många år sen det var möjligt. Men inspirerande bilder är inte fy skam heller, ögonen väcker lite av känslan till liv igen.
Hoppas du får andas lite höstluft någon dag kram
Tack! Ja, ibland räcker det att öppna dörren eller ett fönster och blunda och andas. Eller att ställa sig ute på gården i mörkret om kvällen och andas in hösten i några minuter. Men jag förstår om du saknar skogen…