Återigen finns den otroliga dokumentären om Laleh på SVT Play, och återigen gråter jag när jag ser den.
Det är något hos Laleh som berör mitt djupaste jag. Texternas nerv. Närheten till livets och dödens största frågor. Ärligheten, filosoferandet och värmen. Jag har haft lyckan att höra henne live, och närheten var så påtaglig att det kändes som ett möte med en nära vän.
Jag är inte beredd att dö än.
Dokumentären går att se nån vecka till, missa inte chansen du som berörs av Lalehs musik och texter. Länk till SVT play.
Sommaren exploderar i trädgården. Det hindrar inte att jag längtar efter den här promenadvägen. Men promenadernas tid är inte nu. Sedan jag slutade släpa mig runt kvarteret lindrades en del av mina ständigt närvarande sjukdomssymptom, så det är tydligt att jag ska avhålla mig från sånt. Då är det en fröjd att bo i hus, med en trädgård som bjuder på massor av grönska. Väldigt mycket har hittat dit själv. Inga linjalräta linjer och perfekta rabatter. Det trivs jag med. Grönt är skönt.
Och sommaren är skön. Den får gärna komma med mer värme och ge den där symptomlindring som sjukdomssomrarna har bjudit mig på. Mer eller mindre. Ifjol mindre, så jag hoppas på mer. Vår och sommar ger hopp numera, på ett sätt som de årstiderna inte har gjort förr. Och den sång som är min mest sjungna inombords är Lalehs Vårens första dag. Här med vår dotters fantastiska kör.
