En del av läsarna som hittar den här bloggen gör det efter att ha googlat på orden ”adoptera från Kenya”. Det är tre år sedan vi kom hem efter vår adoptionsresa med många resväskor och två barn. Åtta månader tidigare hade vi rest dit med ett barn, storasyster som strax innan hon fyllde tio fick sin 2,5-årige bror.

Just här bodde vi under de flesta av månaderna, i närheten av Riara road i Nairobi. Det var ett fantastiskt äventyr som har haft stor betydelse för vår familj. En plattform, en tid då vi växte ihop som familj och fick gemensamma erfarenheter av lillebrors första land.

Första mötet mellan lillebror och storasyster.

Vi hörde till pilotfamiljerna och hade skrivit på papper om att vi var medvetna om att processen inte gick att förutse helt. Och ändå var det oerhört jobbigt när det visade sig vara just så. Domstolstiderna ändrades med kort varsel, och på nån minut kunde beslut fattas som avgjorde om vi skulle få åka hem i juni eller oktober. Ovissheten mot slutet av processen var enormt slitande, och tanken på alla de barn som finns kvar på barnhemmen nästan outhärdlig. Om det skulle vara smidigare, och mer förutsägbart, i domstolsprocessen skulle så många fler barn hinna få familj, och de nyblivna familjer som finns på plats skulle må betydligt bättre.

När krånglet började för vår del blev hemlängtan allt större. Kanske just för att det var omöjligt att veta när vi skulle vara hemma igen. Så när vi, tack vare en otrolig advokat och lite tur, kom hem mitt i den svenska sommaren tog det lång tid innan vi (föräldrar) började längta tillbaka till Kenya.

Återbesök 2,5 år senare

Men när längtan kom var den stark, och då var vi radikala och valde en resa framför en husrenovering. Det var härligt att vara tillbaka, som att komma hem, och vi talade mycket om vilken skillnad det var att komma som turist. Utan att behöva oroa oss för domstolstider.

För den delen var inte rolig. Pressen, ovissheten, oberäkneligheten. Därför gör det mig så ledsen att det inte är bättre nu, tre år senare. Fortfarande kan en plötslig idé eller någons slarv göra att familjer får sina ärenden fördröjda många månader. Det sliter hårt på många, och jag tror att familjerna skulle behöva mycket mer stöd från de svenska adoptionsorganisationerna under sin omtumlande tid långt hemifrån. Jag har försökt lyfta den här frågan via min egen adoptionsorganisation och adoptionsmyndigheten MIA. Det känns ganska tröstlöst, och det är ledsamt att man tror att man gör nog när verkligheten säger något annat. För jag har, i förtroende, fått många exempel på att familjer mått riktigt dåligt under processen men inte tyckt att de kunnat vända sig någonstans för att få hjälp. Inte ens efteråt har man vågat, eller velat, berätta.

För de flesta går det bra, men jag vill att adoption från Kenya – detta fantastiska land – ska vara att rekommendera inte bara för orubbliga teflonmänniskor som klarar vad som helst. Utan för helt vanliga, ibland starka, ibland sköra människor.
Som jag.