Granen står kvar eftersom julen inte är slut här hemma än. Men jag är rätt slut och känner samhörighet med granen vars barr rasar om man bara petar på den. Huvudvärk som inte släpper ens om natten och mer feberont i kroppen än vanligt.
Det är bara att inse att jag inte har lyssnat på kroppen utan gjort det som huvudet velat den här veckan. Skrivit tankekrävande blogginlägg som genererat fler besök än på länge, promenerat runt kvarteret, träffat doktor, tagit emot besök och sovit för lite (eftersom åtminstone jullovet är över även om en smula av julen är kvar).
Så nu stannar jag här. Och vilar vid granen med en liten vän.
Nej vad tråkigt att bra saker du gör slår tillbaka så här.
Kan bara ana hur jobbigt det måste vara för dig.
Mitt i allt det svåra ser jag en jättesöt katt som du har.
Tänk vad litet djur en tröst när man inte mår bra.
När jag var som sjukast låg vår hund på min mage.
Det var som att han kände att jag behövde hans tröst.
Hoppas ditt läkarbesök kan vara ett steg på vägen att få veta
vilken sjukdom du har och att du kan få rätt hjälp för den.
Jag är så ledsen för att du ska behöva ha det så här.
Kram från Tolmia
Tack kära Tolmia! Ja, jag tror jag har fått insikt i hur det är att leva med sjukdom. För många är det kroniskt att ha det så här, men jag har hopp om att min sjukdom ska kunna bekräftas och botas.
Härligt att hunden kände när du behövde tröstas. <3 Det är fantastiskt med djur. Utom vissa morgnar... 😉