Tänk om det gick att avläsa på människor hur mycket kraft som fanns kvar. På andra och på mig själv.
För ett decennium sedan blev jag sjuk just för att jag inte kunde hitta mätaren för min psykiska ork. Den minskade och minskade och jag kämpade på som om orken var större än nånsin. Tills det tog stopp.
Senare hittade jag just den mätaren och kan numera tyda signalerna som säger att den psykiska batterinivån nästan är nere på rött. Just därför har det varit tydligt för mig hela den här tiden att jag har varit fysiskt sjuk. När jag fick min troliga diagnos och började må en smula bättre av medicineringen drabbades jag av en barnslig önskan att säga vad-var-det-jag-sa till både vårdcentralsläkare och bekanta som antytt att det kanske var psykosomatiska orsaker till min sjukdom. Inte för att det är någon rangordning mellan fysiska och psykiska sjukdomsorsaker, men för att jag (just denna gång) hade känt min kropp och själ och varit säker på att detta är en fysisk sjukdom. Minsann.
Nu har jag förstått att jag står inför utmaningen att lära känna mätaren som talar om hur mycket fysisk kraft jag har kvar. Det är inte lätt. Nu när orken börjar komma tillbaka är det lätt att jag tror mig orka mer än jag gör. Och så vips är kraften långt ner på rött och jag får lägga mig ner på laddning. Som just nu. I hammocken.
Så bra att du känner dig själv, både fysiskt och psykiskt! Den egna magkänslan är förmodligen oftast den mest rätta. Känner igen det från när jag själv var sjuk. Någon hävdade att jag var utbränd, men jag kände att det var något annat, något fysiskt. Glad jag litade på det och att du också gjorde det.
Det där med att hålla koll på sin egen laddning är inte alltid så lätt… Kram!
Också jag är glad att din fysiska åkomma togs på allvar. Innan det var för sent.. Den tanken får det att suga till i magen av obehag och lättnad.
När det gäller kraftstatus börjar jag få lite koll, men jag har långt kvar innan jag känner mig själv helt. Varför jag reagerar starkt på vissa situationer t ex.
Livets skola…
Kram
Bra att lära sig hålla koll på sig hur mycket kraft som finns.
Och att inte överanstränga sig.
Blev glad att läsa att du varit på resa.
Härliga bilder.
Kram
Ja, den lärdomen behöver vi göra. Kanske är det andra slags mätare för mående som du just nu håller på att lära känna….
Tack och kram!
Det är en balansgång, och ibland betalar man ett högre pris för att få försöka göra saker för att man så gärna vill. Då är det sen frågan om priset var för högt eller om upplevelsen var värd det.
Glad att du kände en del av din kropp så väl att du visste att det var ”fel” i den fysiska kroppen om man nu ska hårddra. Hoppas o ber att du ska hitta din balans med tiden. Gläds åt alla dina små framsteg. Kram
Ja, Kristina, just så är det. En balansgång som är svår att förutsäga….
Tack, tack!