Den senaste tiden har jag sett hur personer som står mig nära antingen privat eller i arbetet hängs ut i pressen. Namngivna personer dras i smutsen utan att någon har dömts skyldig. Reportrar uttalar sig om etik och moral men ingen etisk reflektion syns från dem som basunerar ut budskapen. Det är sorgligt för de drabbade och så tydligt att inte allt det som står i tidningarna är sant. Det finns versioner som aldrig kommer ut, men den som inte är insatt tar troligen massmedias beskrivning som en objektiv sanning.

Ibland, som nu, kan det skrivna ge enorma konsekvenser för de omskrivna. I andra fall handlar det om en felaktig beskrivning som inte drabbar någon personligen, men helt enkelt är fel. I det fallet har jag hakat upp mig på tidningen Mama. Innan det första numret av den tidningen kom ut blev jag intervjuad av Katerina Janouch för Mama. Det var en bra artikel som beskrev den smärtsamma längtan efter andra barnet. När tidningen kom ut blev jag trots det förvånad. Förvånad över det glassiga magasinet som jag hade uppfattat skulle bli en djupare och inte ytligare skrift än de föräldratidningar som redan fanns. Förvånad över att hela vår problematik beskrevs som ”sekundär infertilitet”.

Nu gör de samma sak igen. I ett nytt nummer av Mama intervjuas en annan sundsvallsbo som också har fått första barnet efter lång och IVF-kantad väntan. Ändå beskriver Mama ÅTERIGEN längtan efter andra barnet som sekundär infertilitet. Jag tycker det är fel. Sekundär infertilitet bör rimligen vara när man har kunnat få till första barnet på egen hand men att infertiliteten dyker upp när man försöker få syskon. Både jag och Lina, med respektive, hade ju en primär infertilitet att slåss mot. Då är det väl den primära som är kvar också när man försöker få syskon. Eller? Kanske en petitess och mitt sedvanliga ordsnokeri, men så ser jag på det. Och experten som Mama tillfrågat med. Hur tänker du?

Nu visade det ju sig att vi inte alls var infertila. Vi fick ju en pojke senare.
På 13 kilo!