Vi talar könsroller, rasism och jämlikhet härhemma. Alla dessa år som jag längtade efter att bli förälder, nånstans där i bakgrunden fanns det där en dröm om att diskutera viktigheter med mina vuxna barn. Nu när stora barnet snart är myndig är det verkligen så. Tillsammans med henne såg jag Sufragette, en film vi båda längtat efter att se. Den handlar som de flesta förhoppningsvis vet om kampen för kvinnlig rösträtt, och mina tårar rann i tacksamhet över dessa som gått före. Som riskerat sina liv för det som vi idag tar för självklart. Sara Lövestams bok Tillbaka till henne ger mig samma känsla. Därför återvänder jag så ofta till den.
Det är mindre än hundra år sedan, i mänsklighetens långa historia, som svenska kvinnor fick rätt att göra sina röster hörda i beslut som gäller dem själva. Och det finns mycket kvar att kämpa för. Kvinnor och män har inte samma förutsättningar. Så länge det är så behövs feminismen. Det tycks också behövas en sjukvårdsfeminism. Sjukdomar som drabbar i huvudsak kvinnor betraktas ofta styvfaderligt när det gäller både status och forskningsmedel. Menscykelns påverkan på kvinnokroppen och dess eventuella sjukdomar är förvånansvärt outforskad fortfarande.
I en debattartikel i The guardian skrev Nathalie Wright om hur ojämlikheten påverkat synen på ME/CFS, den sjukdom som över en natt förändrade mitt liv för 4,5 år sedan. Fritt översatt:
”ME påverkar fyra gånger så många kvinnor som män, vilket jag tror i hög grad har påverkat hur man har sett på sjukdomen. Två psykiatriker försökte på 1970-talet byta namn från ME till Encephalomyletis Nervosa. Eftersom det i huvudsak drabbar kvinnor, trodde de att det måste vara en form av hysteri. Den här attityden mot kvinnliga patienter existerar fortfarande. Sexism är en del av orsaken till att diagnossättningen fortfarande är usel och utsikterna för behandling ligger åratal bort.”
I filmen Sufragette och bland verklighetens kvinnorättskämpar lästes boken Dreams av Olive Schreiner som levde 1855-1920, samtida med Florence Nightingale som också låg så här år efter år med influensasymptom och av åtskilliga män – också efter sin död – har diagnostiserats som psykiskt sjuk och att hon inbillade sig alla de fysiska symptom hon led av.
Så kampen för kvinnors rättigheter är inte över. Den sjukdom jag lider av har varit känd sedan 50-talet men har forskare har fortfarande mycket svårare att få medel till denna forskning jämfört med andra sjukdomar. Det är generellt svårare att få finansiering till sjukdomar som i huvudsak drabbar kvinnor.
Vi behöver trampa vidare. Kliva bortom gränser som inte borde finnas. Jag läser också orden av Olive Schreiner och försöker komma på hur jag kan vara en del i det arbetet. Kanske genom att delta i aktioner som Millions missing. Kanske genom att aldrig sluta skriva. Och aldrig sluta tala med barnen.
And she stood far off on the bank of the river. And she said, “For what do I go to this far land which no one has ever reached? Oh, I am alone! I am utterly alone!”
And Reason, that old man, said to her, “Silence! what do you hear?”
And she listened intently, and she said, “I hear a sound of feet, a thousand times ten thousand and thousands of thousands, and they beat this way!”
He said, “They are the feet of those that shall follow you. Lead on! make a track to the water’s edge! Where you stand now, the ground will be beaten flat by ten thousand times ten thousand feet.”
Olive Schreiner
Fastän det just nu tycks omöjligt så kommer det en tid bortom detta. Hur den kommer att bli vet vi inte just nu. Hur du kommer att bli. Men den här tiden kommer att påverka dig, ge dig en blick som andra saknar, leda dina steg åt håll du inte hade väntat dig. Andra kan inte styra dem. Du måste gå dem själv. Välja dina vägskäl där det finns val att göra. Fatta beslut om hur länge du orkar gå vidare på en väg som ibland tar så mycket av din ork att den tycks ta slut. Det är du själv som kommer att samla kraft och lyfta blicken för att se vilka andra vägar som finns. De finns där, fastän just nu dolda bakom sorgens och förtvivlans snår. Ingen annan kan styra den blicken, de valen. Men där finns kanske någon vid din sida som kan lyfta dig och hjälpa dig att se. Där finns andra som redan har gjort den vandring du nu gör. Fäst blicken på dem. Låt dem få hjälpa dig att längta. En längtan kryddad med hoppet att en ny dag ska komma. En mors dag.
