Detta med att ha en familj är mitt livs största lycka, och något som jag unnar alla andra. Inte den här familjen förstås. Den är bara min. 😉 Men tryggheten att leva med några som älskar en i allt unnar jag alla.
Andra relationer i livet är ibland bökiga eller oklara. Just nu hamnar jag lätt i grubblerier över människor som på olika sätt har valt bort, eller om de kanske funderar på att välja bort mig eller det jag står för. Ibland krass verklighet, ibland misstankar som kanske är fel men ändå tar kraft. Då är familjen en förankring. En vila från såna tankar. En oas jag önskar alla som längtar. Längtar ur ett rum av ensamhet, eller ett rum av brustna familjerelationer.
För fem år sedan satt vi på flyget, vår nioåriga tös, mannen och jag. Nyblivna bloggare på väg till Kenya. Dagen före hade jag sett min pappa i livet för sista gången, och pratat med honom om att vi skulle åka och hämta hans fjärde barnbarn. Sen hade vi blivit följda till tåget av familjen här hemma och mötta på Arlanda av en stor skara vänner som ville vinka av oss.
Ovanför molnen, men inte med norskt bolag den gången.
Det var en dag av lycka och förväntan. Snart, snart skulle vi vara tillsammans med vår familjs fjärde pusselbit och möta hans första land. Det är en glädje att tänka på den dagen, och att tänka på att ingen olycka eller sjukdom hindrade att vi blev till, som familj. Samtidigt minns jag olyckor och sjukdom både före och efter det mötet, och även i detta nu. Livet är sällan bara det ena. Vissa dagar ryms allt samtidigt. Lycka, gråhet och trasighet. Förtvivlan, vardag och förundran. Alltihop är livet. Hela färgpaletten.
För ett tag sen packade jag en enkel fikakasse innan jag hämtade gossen på skolan. Vi åkte en kilometer och parkerade intill den fiskdamm där jag tillbringade min barndom. En liten sjö som fylldes med vatten (och fisk) sommartid och töms om hösten. Runt om går elljusspår och promenadstigar. Där har jag åkt längdskidor, plockat trattkantareller, orienterat och lekt som barn. Vi bodde bara några hundra meter därifrån, och sedan höstterminen i nya skolan började har jag hunnit vara där flera gånger. I friska fall brukar jag promenera dit hemifrån, men nu får bilen hjälpa till.
För en månad sen såg det ut så här. Och igår när jag upprepade fikafixet och plockade med mig både sonen och en kompis dit så var miljön förändrad. Så som den förändrades varje höst också under min barndom.
Isflaken och sanden på ”sjöbotten” orsakade febril lek och glada skratt. Och glad blev jag.
Några av de saker jag önskar förmedla till mina barn är att söka det som ger dem kraft och att hitta engagemang för det som ligger utanför dem själva. Den kristna tron och kyrkan är förstås en väg till båda delar, och en del av det som jag innerligt önskar dem. Men jag önskar dem också andra vägar. Ett sätt att hitta sin inte kraft är att öppna sig för och ta emot nära vänskap, och att skapa stunder där vänskapen får landa, mogna, blomstra.
Som att välkomna sin efterlängtade vän med en kopp soppa, koftor, raggsockor och ljuslyktor. Och så havet framför ögonen och stjärnorna ovanför.
Som att sitta i timmar framför en brasa och tala om livet, vänskapen, hoppet, tron, kärleken.
Vänskap är en glädje bland många. Livet är min glädje. Nu är jag så pass pigg att jag orkar sitta i flera timmar, orkar förbereda en måltid och ha kraft kvar till mötet. För inte så länge sen var jag mestadels soffliggande. Hela tiden. Nu orkar jag mer, men får fortfarande räkna med att jag behöver vila ikapp efteråt. Särskilt nu, när en förkylning klivit in och bromsat (den redan snigelsega) tillfriskningstakten. Men när det finns hopp om att jag går mot ett friskare liv så går det att uthärda svackorna mycket lättare. Hoppet bär.
Och idag får både hoppet och viljan bära mig när jag gör min sjuåring sällskap med insamlingsbössan för Världens Barn. Vi har pratat mycket om insamlingen han och jag, och det jag har berättat har han sugit åt sig som en svamp. Han kan berätta vad pengarna går till och har på eget initiativ bett i aftonbönen för barnen som behöver rent vatten, mediciner och skola. Modershjärtat svämmar över. Och jag följer med förstås, trots krasslighet och svaga ben, och skramlar bössa en stund idag på den stora insamlingsdagen för Världens Barn. Tillsammans med dessa vackra ögon. Vars ägare ovanligt nog godkände offentlig publicering. 😉
Bara några dagar efter att jag skrev om Katitzi och missbruket av namnet Taikon dyker ett än mer skrämmande bruk av romska namn och människoliv upp. Den svenska polisen för register på romer. En kartläggning av människor, inte utifrån kriminalitet utan enbart utifrån ursprung och släktskap. Små barn registreras i ett polisregister för att de är av romskt ursprung. Tänk dig att din släkt i flera led skulle kartläggas hos polisen. Din släkt men ingen annan. Att ditt tvååriga barn skrivits in i ett polisregister av den enda anledningen att hon hör till en särskild folkgrupp. Din egen. Men det här handlar förstås inte om vi, om oss. Om att identifiera sig med andra människor oavsett ursprung. Det här handlar om att återigen misstänkliggöra någon annan.
Det är polisen som har det här registret. Inte ett rasistiskt källarnätverk. Polisen. Det gör mig ruskigt rädd för vart mitt land är på väg. Är det ett land där mina båda barn betraktas helt olika beroende på deras olika ursprung och hudfärg? Är det här ett land som jag trygg kan låta dem växa upp i?
För femton år sedan höll det på att ske, det som vi längtat så länge jag och min kärlek. Vårt barn var på väg. I min mage växte hon, vårt första längtansbarn. När hon föddes i januari blev vi familj och det var så självklart men ändå så obegripligt. Vi blev föräldrar. Det som länge verkat så ouppnåeligt hände till sist.
För fem år sedan väntade vi på telefonsamtalet som skulle berätta om vårt andra barn. Han som hade tre personer som längtade innerligt. Ja, fler än så förstås. Men tre var vi som i november blev hans familj på ett barnhemsgolv i Kenya. Återigen en självklarhet och ett mirakel att vi skulle höra ihop. Kärleken omedelbar, även om det tog ett tag innan hjärnan förstod det hjärtat fattade direkt. Detta är vårt barn. Och när hjärnan förstod så var det som att en pusselbit landade och fulländade familjepusslet. Nu var vår familj komplett.
Det är omtumlande att bli familj. Tårar och skratt. Trötthet och eufori. Känslor av lycka, av oro, av lättnad, av otillräcklighet. Av kärlek.
Just nu följer jag Miss Mary när hennes familjeknopp blir blomma. En gåva att få följa med på resan på de sätt som är möjliga med dagens teknik. Och en gåva att en ny familj blir till.
För lite sömn och för oberäknelig sjukdom. Då krävs höstmedicin. Efter ännu en dag av vila packade jag med te och saft och torra mariekex när jag hämtade sonen från skolan. En kort tur med bilen till min barndoms gata och min barndoms damm.
Hit gjorde jag utflykter i alla årstider i min egen barndom. För ungefär fyrtio år sen. Obegripligt. Hur blev jag så här gammal? Jag som nyss var ett barn som drack saft ur en gammal sirapsflaska just här.
När jag hämtade barnet från hans nya skola, min gamla, tog jag honom med på andra sidan vägen från parkeringen. Till en liten stig som mina fötter vandrade fram och tillbaka under tre barndomsår. Vi gick där och jag berättade:
”En gång i tiden gick här en flicka intill de här träden. De var mindre då, och flickan var sju år.
Nu är den flickan vuxen och går på samma stig med sitt andra barn, sin pojke. Nu är han den som är sju år och går i samma skola. Den flickan hade aldrig kunnat föreställa sig att hon skulle bli mamma och gå här med sitt eget barn. Nu gör hon det.”
– ”Mamma, det där lät som Astrid Lindgren. Det lät som en saga.”
– ”Men det är alldeles sant!”
För drygt två månader sedan ringde terminen ut i skolan vi ser från vårt köksfönster. Den sista terminen i en sekellång historia. Hoppet är att skolan på något vis ska kunna öppna på nytt, men än ser det ovisst ut. Så när klockan ringde in idag, var det i en annan skola vår gosse började första klass. Samma skola där jag själv började ettan för 36 år sen. Då var jag sjuåringen. Nu är jag mor till en fjortonåring, och till en sjuåring som leker i samma skog som jag gjorde då. Det svindlar.
