”Var är mamma?”
”I sängen och har ont i huvudet vet du väl!”

Så låter ett samtal mellan Madicken och Lisabet. Den här mamman ligger också i soffan och har ont i huvudet, och har alltför många ledsna statusrader på lut, så Facebookvärlden kan vara glada att slippa mig just nu. Ni slipper mig inte. Men ibland raderar jag mina bittra rader här. Det känns i hela systemet att en årsdag närmar sig. När sörjande människor kommer i närheten av viktiga årsdagar gör det ofta ont rent fysiskt. Det här en slags sorg. Om en vecka har min sjukdom passerat ett år. Det är tungt. Extra tungt eftersom jag fortfarande väntar på läkarkontakt och behandling, och därmed inte har hoppet inom räckhåll.

Just idag mår jag sämre. Förstås. Helgen tog på krafterna som jag ju visste att den skulle göra, ändå är det så svårt att acceptera att jag mår sämre idag. Det finns så mycket jag skulle vilja göra som jag måste låta bli, och det är inte en attraktiv liknelse att ligga som Madickens ämliga mamma som inte klarar av minsta lilla vissa dagar.

Men spela spel orkar hon ibland. Liksom jag fastän jag kan i friskt tillstånd kan tycka att barnspel är rätt trista och måste uppoffra mig lite för att vilja spela. Men nu är det friska tillståndet avlägset och spelandet ett sätt att vara tillsammans när utflykter inte fungerar. Det här året har sonen fått spela mycket spel vid säng eller soffkanten, när det varit nödvändigt med teverestriktion. Då lockar alltid spelen.

Jag ser på Madicken och mår som vanligt lite bättre av det. Astridterapi fungerar som sagt på mig, och jag skulle så gärna vilja bli frisk och kunna åka till Astrid Lindgrens Värld igen med familjen. För Astriderianer som oss är det friskvård att vara där. Astrid Lindgrens Barnfriskhus ungefär. För stora och små barn. Häromveckan hörde jag ett inslag på radio om det svåra och sorgliga fallet när ett svårt sjukt barn dog Astrid Lindgrens Barnsjukhus och en läkare ställdes till svar för det. Man kallade ärendet för Astrid Lindgren-fallet och det störde mig. I såna sammanhang vill jag inte använda Astrids namn.

För ett tag sen läste jag en bit ur Astrids tal ”Aldrig våld!” som hon höll när hon fick Tyska Bokhandelns Fredspris 1978. Det får bli nästa led i dagens terapi. Även om det numera är avlägset med våld så tror jag det finns annat som vi skulle behöva lägga på hyllan tillsammans med stenen. Sånt som stör i föräldra/barnrelationen och hindrar oss från att nå våra barn. Jag vet inte just nu vad det skulle kunna vara, men jag vill fortsätta fundera för jag är alldeles säker på en sak: jag är inte fulländad som människa eller förälder.

”Och för dem, som nu så ivrigt ropar på hårdare tag och stramare tyglar, skulle jag vilja berätta vad en gammal dam en gång talade om för mig. Hon var ung mor på den tiden när man ännu trodde på det där, ”spar på riset och du fördärvar pilten”, det vill säga, hon trodde egentligen inte på det, men en gång hade hennes lille pojke gjort någonting, så att hon tyckte att han måste få en risbastu, den första i sitt liv. Hon sa åt honom att han själv skulle gå ut och ta reda på ris åt henne. Den lille pojken gick och var länge borta. Till sist kom han gråtande tillbaka och sa: ”Jag hittade inget ris, men här har du en sten som du kan kasta på mej.” Då började mamman också gråta, för hon såg plötsligt alltihop med barnets ögon. Barnet hade tänkt att ”min mor vill faktiskt göra mig illa, då går det väl lika bra med en sten”.
Hon slog armarna om honom, och de grät en stund tillsammans. Och sedan la hon stenen på en hylla i köket, och där fick den ligga kvar som en evig påminnelse om det löfte hon gav sig själv i den stunden: aldrig våld!”
(Astrid Lindgren 1978)

Igår kväll släppte jag in katten och hon rusade snabbt in i den mörka hallen. Jag kom efter och klev på något stort men mjukt. På hallgolvet låg en välgödd mus. Färdiglekt och död. Foten – som tack och lov var strumpklädd – minns fortfarande känslan, trots att själva musen snabbt förpassades ut igen. Imorse lekte katten med en annan mus.

För tre år sedan flyttade Musse Pigg in hos oss. Inte i denna fysiska variant, utan en osynlig kompis till vår då 3,5-årige gosse som bara ett halvår tidigare själv hade flyttat hem till sig och oss. Svenska språket var fortfarande relativt nytt för honom, men han använde det obehindrat och kunde beskriva vad denne osynlige Musse Pigg hade för sig. Ibland när vi läste saga om kvällen kunde sonen säga: ”Nej, lägg dig inte där mamma. Musse Pigg ligger där!” Det roliga är att hans storasyster också hade en osynlig muskompis när hon var i samma ålder. Dock inte Musse.

När vi efter några månader med Musse Pigg som inneboende skulle ut och flyga, sålde flygbolaget Musse-dockor för tio kronor. Och på ett ögonblick gick kompisen från osynlig till synlig. Nu har han bott hos oss i tre år, och även om umgänget har glesnat så är han ännu en kär kamrat och har sällskap av fler attiraljer. På en fikastund för två år sen var allt samlat.

Numera skriver Musse brev också, och bjuder in oss till Disneyland Paris. Och visst vill vi komma! Vings tävling om en resa dit har fått längtan att vakna igen. För oj så roligt det vore att träffa Musse Pigg i sin rätta miljö i Paris. Där drömmar blir till verklighet. Och helst vill vi förstås göra det innan lill-Musse blir stor och flyttar hemifrån.

Jag sitter intill sargen vid isbanan alldeles nära vårt hem. Ser ut som en frisk och lat förälder som inte deltar på isen. I själva verket är det en utmaning att ha tagit sig hit en dag när tempen började på 38 redan på morgonen. Kropp som värker både av feber och av längtan till en feberfri 36:a.

Men jag är här. Med sol i ansiktet och ett lyckligt barn tillsammans med andra på isen, i en spontan match.

Jag tänker på min pappa, som så ofta. På hur han i 50-talets Norrbotten ordnade egen hockeyplan tillsammans med sina vänner. Spolade is och ordnade belysning. Tänk om han hade fått vara här och spela med sina barnbarn…

Jag minns många skridskostunder från min egen barndom. Lillasyster, pappa och jag som nöjesåkte om lördagarna just som min egen son idag. Nyss blev han bjuden på fika av en annan familj vi inte känner. Grannskapsglädje. Och sorg över skolan som sjunger på sista versen efter närmare hundra år med grannskapets barn. Historiens klubbslag.

När vi bodde i Uppsala hade vi en hylla som avdelare mellan matplats och vardagsrumsdelen av det stora allrummet. En del hyllor fick vara tomma för ljusinsläppet och var alldeles utmärkta att leka Lattjolajbanlåda med. Också utan barn i hushållet.

Nu finns det barn i hemmet (HALLELUJA!) och den här hyllan tömdes nyligen när den bytte rum. Så nu kan vi leka igen. Här är bilder från sonens och mina utmaningar till varandra för ett tag sen.

Vem ska bort?

Det är eventuellt en smula knorkat att lura sin sjukdom med piller och följa med sitt barn till skridskoplanen. Fastän isen bara ligger ett par hundra meter bort så kostar det på att ägna en huttrande stund intill rinken. Nu ligger jag i soffan under en tjock filt med långkalsonger, fleecebrallor, strumpor, sockar, dubbla tröjor och dubbla fleecekoftor. Och fryser.

Galenskap som dessutom upprepat sig. Men härlig galenskap, för det är gott att få se sina barn i farten på hemmaplan. Aktiv fritid utan att det behöver vara en organiserad aktivitet av en kakförsäljande förening. Det är så mycket värt att isarna spolas och skottas så att alla barn med tillgång till skridskor kan åka. Igår kväll fick jag se båda barnen åka. I fullmånens sken och med skridskodiscomusiken på iPhonen.

Inte bara barnen vill åka. Flera gånger har katten följt med. Skuttat omkring på isen och spatserat på rinken och busat i snön. Intill skolan som jag sörjer varje gång jag ser den. I juni när den sista delen av stora snöhögen nyss har smält (nåt år var den kvar till Valborg) firas den 95:e och sista skolavslutningen i kommunal regi.

Det är märkligt hur sinnesstämningen kan svänga mellan osmaklig självömkan och känslan av att så här bra finns det ingen annan i hela världen som har det. En middag med barnen, pizza som de gjort själva, musik som alla nynnar med till, tända ljus, På spåret och liten som somnar i soffan så att jag kan se hela Love actually med stor. Tänk att jag har fått det så här bra! Att längtans svar blev dessa juveler. Blessed.

Musiken under middagen var det som kan vända sexåringens humör på tre sekunder. Michael Jackson. Jag har svårt att tänka mig hur livet hemma hos familjen Ekhem skulle vara utan Michael. Han flyttade in som ett resultat av att varken föräldrarna eller storasystern stod ut med den då fyraårige gossens vurm för Eric Saades Popular. Redan ett år tidigare hade han hört en Michael Jackson-låt på radion och imponerade genom att direkt köra Michael”moves” utan att ha sett en enda musikvideo. Men dem kopplade både jag och maken på den där våren 2011. Vi hade varsitt Youtubepass där vi introducerade MJ:s låtar för sonen, och vips. Saades två repeatlåtar ut och Jacksons stora repertoar in. När förskolan började den sensommaren dansade sig lilleman dit i princip varje dag och det var Michael som bidrog till att vi skrev in sonen på den första kursen på dansskolan då, hösten 2011. Nu har en ny termin börjat, med mer avancerade steg och lika stor glädje, och nu med storasyster i en annan danskurs. Tack och lov att det finns andra som kan vattna barnens talanger när föräldrarna inte är rätt personer till det. 😉

Den första hatten, en svart, köpte sonen för egna pengar sommaren 2011 och den tredje, en silverhatt, nu i somras. För Michael är fortfarande stor, och det märkliga är att vi andra inte heller tröttnar. Men att se den lille dansaren dansa loss i lycka så fort CD:n rullar igång ger sån glädje. Och musiken är av hög kvalitet till skillnad från mycket annat som hade kunnat skvala här hemma. Det finns andra föräldrar som inte vill höra Majkul, men den känslan har inte dykt upp här. Majken, som han kallades första året, fyller hemmet med så mycket glädje.

Jag har lyssnat två gånger på Lars Lerins Vinter i P1, och blir så berörd av hans drömmar och dagdrömmar om Michael. Hur han skulle ha hjälpt honom att bli fri. Jag kan nästan dagdrömma på liknande sätt. Tänk om han hade fått leva, hur det skulle ha varit att gå på konsert med sonen.