“Var är mamma?”
“I sängen och har ont i huvudet vet du väl!”

Så låter ett samtal mellan Madicken och Lisabet. Den här mamman ligger också i soffan och har ont i huvudet, och har alltför många ledsna statusrader på lut, så Facebookvärlden kan vara glada att slippa mig just nu. Ni slipper mig inte. Men ibland raderar jag mina bittra rader här. Det känns i hela systemet att en årsdag närmar sig. När sörjande människor kommer i närheten av viktiga årsdagar gör det ofta ont rent fysiskt. Det här en slags sorg. Om en vecka har min sjukdom passerat ett år. Det är tungt. Extra tungt eftersom jag fortfarande väntar på läkarkontakt och behandling, och därmed inte har hoppet inom räckhåll.

Just idag mår jag sämre. Förstås. Helgen tog på krafterna som jag ju visste att den skulle göra, ändå är det så svårt att acceptera att jag mår sämre idag. Det finns så mycket jag skulle vilja göra som jag måste låta bli, och det är inte en attraktiv liknelse att ligga som Madickens ämliga mamma som inte klarar av minsta lilla vissa dagar.

Men spela spel orkar hon ibland. Liksom jag fastän jag kan i friskt tillstånd kan tycka att barnspel är rätt trista och måste uppoffra mig lite för att vilja spela. Men nu är det friska tillståndet avlägset och spelandet ett sätt att vara tillsammans när utflykter inte fungerar. Det här året har sonen fått spela mycket spel vid säng eller soffkanten, när det varit nödvändigt med teverestriktion. Då lockar alltid spelen.

20130225-111010.jpg

Jag ser på Madicken och mår som vanligt lite bättre av det. Astridterapi fungerar som sagt på mig, och jag skulle så gärna vilja bli frisk och kunna åka till Astrid Lindgrens Värld igen med familjen. För Astriderianer som oss är det friskvård att vara där. Astrid Lindgrens Barnfriskhus ungefär. För stora och små barn. Häromveckan hörde jag ett inslag på radio om det svåra och sorgliga fallet när ett svårt sjukt barn dog Astrid Lindgrens Barnsjukhus och en läkare ställdes till svar för det. Man kallade ärendet för Astrid Lindgren-fallet och det störde mig. I såna sammanhang vill jag inte använda Astrids namn.

För ett tag sen läste jag en bit ur Astrids tal “Aldrig våld!” som hon höll när hon fick Tyska Bokhandelns Fredspris 1978. Det får bli nästa led i dagens terapi. Även om det numera är avlägset med våld så tror jag det finns annat som vi skulle behöva lägga på hyllan tillsammans med stenen. Sånt som stör i föräldra/barnrelationen och hindrar oss från att nå våra barn. Jag vet inte just nu vad det skulle kunna vara, men jag vill fortsätta fundera för jag är alldeles säker på en sak: jag är inte fulländad som människa eller förälder.

“Och för dem, som nu så ivrigt ropar på hårdare tag och stramare tyglar, skulle jag vilja berätta vad en gammal dam en gång talade om för mig. Hon var ung mor på den tiden när man ännu trodde på det där, “spar på riset och du fördärvar pilten”, det vill säga, hon trodde egentligen inte på det, men en gång hade hennes lille pojke gjort någonting, så att hon tyckte att han måste få en risbastu, den första i sitt liv. Hon sa åt honom att han själv skulle gå ut och ta reda på ris åt henne. Den lille pojken gick och var länge borta. Till sist kom han gråtande tillbaka och sa: “Jag hittade inget ris, men här har du en sten som du kan kasta på mej.” Då började mamman också gråta, för hon såg plötsligt alltihop med barnets ögon. Barnet hade tänkt att “min mor vill faktiskt göra mig illa, då går det väl lika bra med en sten”.
Hon slog armarna om honom, och de grät en stund tillsammans. Och sedan la hon stenen på en hylla i köket, och där fick den ligga kvar som en evig påminnelse om det löfte hon gav sig själv i den stunden: aldrig våld!”
(Astrid Lindgren 1978)

Related Posts

2 thoughts on “Var är mamma?

  1. Jag skickar ett försök till en stödjande kram..
    Och hoppas hoppas hoppas att det kan bli någon bättring på din sjukdom någon gång!
    Förstår att det måste vara jobbigt även om jag inte kan förstå helt eftersom jag inte varit med om det själv.
    Ibland kan jag känna att det är så orättvist att någon som kanske kämpat med en sak (som du med barnlängtan) måste kämpa med ytterligare en sak. Kan inte bördorna fördelas lika på något sätt så att alla bara behöver kämpa med en sak. Men jag vet ju att det är ologiskt att tänka så, det som sker det sker..

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *