Kategoriarkiv: Skrivande

Svenska klassiker och påskens filmer

16 april, 2014 Cecilia 8 kommentarer

Det kan bli många filmer sedda för den som behöver ligga ner de flesta av dygnets timmar (och som har svårt att stå ut med enbart tystnad även om det skulle göra väl). Nu senast har jag återsett en teveserie som tog andan ur mig 1996, Zonen, och kvalitetsserien från 2004, Om Stig Petrés hemlighet. Välgjorda och sevärda båda två, också 2014.

Zonen sändes när vi var mitt i vår mest ovissa barnlöshetsperiod, och att det fanns en barnlängtande rollfigur som hette Cecilia påverkade nog att den här serien fastnade i minnet. Både då och nu irriterar jag mig över att den fertilitetsdoktor hon till slut söker upp hävdar att det finns psykologiska orsaker till barnlösheten. Varken då eller nu finns studier som stöder det, och även om det fanns det så blir ingen barnlängtande hjälpt av att höra att ”det är ditt psykes fel att du inte får barn”. Jag tror att det är till nackdel för synen på psykisk ohälsa att just det psykologiska ges som förklaring när man inte förstår den somatiska problematiken. Den frågan är lika aktuell idag för mig, som för 18 år sedan, men nu handlar det inte om infertilitet utan om Myalgisk Encefalomyelit. Eftersom den sjukdomen så ofta bortförklaras som en psykisk åkomma är det en stor seger att den svenska vårdupplysningen 1177.se ÄNTLIGEN har en utmärkt information om ME/CFS. När arton år till har gått av mitt liv kanske de flesta läkare också bär på den kunskapen.

Om Stig Petrés hemlighet handlar istället om just psykisk ohälsa, och tar upp det ämnet på ett avväpnande och varmt sätt. Det är viktigt! För även om många sjukdomar felaktigt kategoriseras som psykiska, så är psykisk ohälsa en verklighet för många – och sorgligt nog något som så många skäms för, fastän det borde vara lika naturligt att prata om brusten själ som brustet skelett.

I soffan har jag sällskap av en sötnos som inte var riktigt lika söt häromkvällen när jag tog henne på bar gärning när hon satt på toalettringen och drack vatten ur toaskålen! Jag tror hon behöver goda influenser, så nu tittar vi på en annan gratisfilm. Gospel of John från 2003. I påsktider vill jag se bibliska filmer. I ungdomen blev det de klassiska Jesus från Nasaret och Anno Domini. Senare dök det upp andra slags filmer, som Kristi sista frestelse, The Passion of the Christ och The Bible som sänds i SVT i påsk igen.

Nu hör jag påskberättelsen på film, ordagrant återgiven efter den författare som skrev några av de mest fantastiska ord jag känner till. Om den som om och om igen ger mig livet, och som oavsett vad vi tror om Gud och liv och död är någon som har existerat. Och som hos mig existerar och bär i evighet.

I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. Det fanns i begynnelsen hos Gud. Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till. I Ordet var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.
(Johannesevangeliet 1:1-5)

Skrivande

Nära

14 april, 2014 Cecilia 1 kommentar

Det finns samtal där orden är många
men där själarna håller distans,
och där slitna små fraser tycks fånga
mer av yta än djup i sin dans.

Så finns möten så ofattbart nära
som kan uppstå som genom magi
när vi ser vad den andre får bära
när det sprakar av liv inuti.

Cecilia Ekhem

Skrivande

Babelsäsong och längtanssång

18 mars, 2014 Cecilia 14 kommentarer

Så har Babel börjat för säsongen. För tredje året i rad ligger jag i soffan under en filt och tittar. Njuter, drömmer, sörjer. Babel i SVT är som bästa fredagsnöje för författare och läsare. Jag vill vara båda, men samtidigt som min favorit Jessika Gedin klev på som programledare så klev jag av det vanliga livet och in i feberdimman. Sedan jag insjuknade har livets godispåse: romanförfattandet fått slumra in i en dvala på obestämd tid. Det är en obeskrivlig sorg, känner jag nu när jag nämner det. På över två år har jag inte kunnat skriva på mina påbörjade romaner. Den redan färdiga har jag, för att få känslan av att något ändå händer, skickat till en lektör, men är glad att svaret dröjer eftersom fakturan gärna också får dröja.
Jag hann inte bli någon framgångsrik författare, och skulle kanske aldrig ha blivit, men att inte orka skriva är som att ha förlorat ett sinne. Just så.
Nu kommer tårar…

Nej, det går inte att skriva långa texter med en ständig feber och influensakropp. Jag vill förstås men kan inte se hur det ska vara möjligt att hålla trådarna i en roman och orka sätta den på pränt när ett längre mejl eller en så kort text som den här förvärrar mina symptom. Dikterna har blivit ett substitut, men känns som kalaspuffspoesi i jämförelse med det hantverk som jag vill syssla med. När flingpaketet (eller Facebook i det här fallet) är undanställt är texten glömd. Jag vill bygga karaktärer och berättelser som stannar kvar i andra ett helt liv.

I denna säsongens Babel kommer ett antal författare få sätta text till en ny melodi av Benny Andersson. En underbar idé! Jag vill också prova, och hoppas SVT lägger ut melodin längre fram så att tittarna får göra egna försök.

Näst efter romanförfattande drömmer jag om att skriva sångtexter som tonsätts och blir hörda eller sjungna av många. Flera av mina texter har blivit sagolikt vackert tonsatta, men alltför flyktigt – eller ännu inte alls – uppförda. En fantastisk glädje för stunden, men inget som stannar kvar och blir lyssnat på igen. Så jag skulle vilja ha en tonsättare som ägnar hela sitt liv åt musik och väljer just mig till att textsätta sin musik. Musik som blir sjungen och texter som når långt bortom den här gamla soffan. Det skulle ge en mening åt mitt okynnesrimmande som kommer sig av att min hjärna bara klarar kortare texter. Men oj så jag önskar att det ska komma andra tider, när jag åter kan umgås med mina romanfigurer utan att bli mer sjuk. Tills dess får jag tillåta mig att sörja att livets obarmhärtiga vändningar har skilt oss åt.

Livsfunderingar, Skrivande

Självomsorg

3 februari, 2014 Cecilia 14 kommentarer

När man lever med en sjukdom som begränsar livet är det extra viktigt att vara mån om sig själv. Jag förstår det, samtidigt som jag tror att jag skulle behöva tänka mer på hur det är för de kära som lever i min närhet. I sjukdomens skugga. Men detta får handla om mig. Den sjuka. Den som inte kan gå nerför trappan eller ens upp ur sängen utan att få hjärtklappning, den som tycker att en tur till postlådan är en långpromenad, den som får räkna med mer feber och värk efter varje liten utflykt från hemmet. Nu när jag allt tydligare ser att det friska livet inte är inom räckhåll tror jag att jag behöver hitta sånt som får både kropp och själ att hålla längre. För min skull och för dem jag älskar.

Om några veckor är det precis två år sen jag insjuknade. Detta är tredje vintern jag är sjuk. Vintrarna är ännu besvärligare. Än mer begränsande. Det tog ett tag att förstå det. Det tog också ett tag att inse att det inte är nyttigt att tänja på gränserna, att det har gjort mig sämre att jag tidigare har tvingat ut kroppen på promenader och aktiviteter den inte egentligen klarat av. Att göra mer än man tror att man klarar premieras ofta i vårt samhälle. Den som anstränger sig lite för mycket, tänjer på gränserna gång efter annan, får ofta ryggdunkningar och gillanden. Därför är det så svårt att lära om. Svårt att ta in att det kan vara katastrofalt med just den här sjukdomen (den som jag lite Voldemortskt ännu inte nämnt vid namn) att pressa sig. Så många har blivit helt sängbundna, sondmatstvungna av just det. Så jag försöker ägna mig åt självomsorg. Förutom sånt jag inte vill eller kan låta bli att göra (som att måna om barnen, svara i telefonen, skriva en dikt, äta så nyttigt jag orkar, tömma diskmaskinen, tvätta mig, fullfölja ansvaret i den ideella föreningen så gott det går…) behöver jag välja sånt som jag tror får mig att hålla längre. Och kanske, kanske hitta stigen som ska leda till ett friskare liv. Recovery path.

Detta är mina försök till självomsorg under den fysiskt tuffa vintern.

Dagsljus
10 minuter

Åtminstone tio minuter om dagen vill jag försöka vara ute. Det fungerar inte alla dagar. Bara att klä på sig täckbyxor, jacka och kängor (utanpå dubbla lager innekläder) är en ofattbar ansträngning. Men idag tog jag mig ut, och kunde sitta en stund i solen med kärvänligt sällskap.

Skapande
20 minuter

Som jag skrivit tidigare har jag börjat följa en sida som ger hopp. Som lindrar sorgen att inte kunna jobba, att inte göra något som ger inkomst. Det finns också en stor sorg att jag inte på två år har kunnat skriva på mina romaner. Den ena nästan färdiga och den andra påbörjade men i huvudet färdiga. Det är svårt att hålla gamla trådar när huvudet är febertrött. Författandet har givit mer administrativt krångel (företagande, bokföring, deklaration…) än det har givit inkomst – men det har givit så mycket annat. Stöd till barnlösa, spirande hopp och tro till en del läsare och till mig nya vänner och ett nytt gudbarn.

Jag tror fortfarande att Väntrum är en aktuell roman. Eller kunde vara om jag hade kraft och kunskap att marknadsföra den. Som det är nu ser jag inte i statistiken att några nya exemplar köps, men ändå försöker jag hålla fast vid den gamla glädjen över att så många berörts och blivit hjälpta av Väntrum.

Så nu vill jag följa utmaningen att vara kreativ under tjugo minuter varje dag. En ny roman, helt utan gamla trådar att hålla reda på. Om den så är klar om tio år så är det ett sätt att inte bara vara Cecilia, den sjuka. Cecilia, romanförfattaren bor också här.

Avslappning
10 minuter

Det är en utmaning för mig att vila på dagen eftersom jag aldrig somnar då. Därför har jag svårt att vila helt utan intryck, men jag tror det är extra viktigt att begränsa intrycken med den här ansträngande sjukdomen. Så jag har som målsättning att blundvila tio minuter om dagen. Tio minuter av avslappning då jag bara tänker på hur kroppen vilar och försöker låta andra tankar flyga vidare. Jag vill inte praktisera något som har kopplingar till annan religion än min kristna. Därför har jag inte tagit till mig varken yoga, meditation eller mindfulness eftersom de så ofta fötts eller bär budskap från en helt annan andlighet än den jag bekänner mig till. Så jag gör på mitt sätt. Blundar, tänker på olika kroppsdelar sakta en i taget och lyssnar på musik som hjälper mig att stilla mig. Arvo Pärts Für Alina är drygt tio minuter lång i originalversionen. Som tystnad men musik. Tio minuter. Perfekt med andra ord. Här får du smaka en kortare version.
Och bygga din egen version av självomsorg.

Vid sidan av allt detta bär jag mitt bönearmband, Frälsarkransen, alla vakna timmar. När fastan nu närmar sig i kyrkoåret ska jag försöka hitta ett kravlöst sätt att fördjupa också min tro (på fler sätt än den traditionella Facebookfastan). Det handlar dock något annat än självomsorg. Det handlar om tron, mitt fundament. Att den finns kvar, lika självklart nu som innan jag blev sjuk är en oerhörd glädje. Nästan lika overkligt stor som glädjen att ha en familj. Att inte vara ensam. Men ändå måna om sig själv.

Skrivande

Om skrivandet

25 januari, 2014 Cecilia 13 kommentarer

Om…
…jag ska göra allvar av att göra som Virginia och försöka skriva en mening i taget – för att se om det går att skriva roman fastän huvudet är tungt och samarbetsovilligt – så behöver jag någon att skriva om. En ny rollfigur som griper tag i mig. Vill du ge mig en bild att börja ifrån? Om du svarar på frågorna och på så sätt skapar en fiktiv personlighet kan det hända att din fantasi ger fart åt min.

Ett namn:
En ålder:
En sysselsättning:
En livsglädje:
En livssorg:
En dröm:
Ett klädesplagg:
En favoritlåt:

I början av min sjukdomstid, innan sjukvården blev mätt på att utreda, besökte jag mängder av kliniker på sjukhuset för att försöka hitta roten till min feber. Kvinnokliniken var en av dem. Och den enda del av sjukhuset som jag kände väl. Där lämnade jag ett exemplar av min roman Väntrum. Den ligger i väntrummet där kvinnor, barnlösa eller gravida, sitter och väntar på att få göra ultraljud. Tre gånger de senaste månaderna har jag fått MMS från vänner som suttit i den soffan och sett min bok. För varje bild har boken sett ännu mer bläddrad ut. Det gläder mig. Att vänner uppmuntrar mig med att berätta hur min bok har det, och att boken läses. Jag skulle önska att Sundsvalls sjukhus och ALLA andra fertilitets- och kvinnokliniker kostade på sig att köpa ett exemplar till sina väntande. Då skulle den just nu stillastående försäljningsstatistiken skjuta i höjden. Och min älskade Bea skulle få fler vänner i världen. Ja, jag älskar henne. Min fantasivän som jag delade så lång tid med när jag skrev Väntrum och Bea tog vägar jag aldrig hade kunnat föreställa mig på egen hand. Undrar vilka vänner ni hittar på åt mig, och vart de eventuellt kan föra mig.

Skrivande

Nyårsrevy 2013

1 januari, 2014 Cecilia 6 kommentarer

Vi håller just på att summera familjens 2013. Bloggens gångna år summerar sig själv. Välkommen att titta in och se bloggåret passera revy om du är nyfiken.
När jag kollar länkar till fjolårets blogginlägg (och ett från 2012 som halkat med i statistiksnurren) påminns jag om att min författarsida på Facebook hade 200 följare i februari. Nu är det 471 personer som gillar Ekhemmanet!

Tack till mina särskilt trogna kommentatorer och länkare. Ni är nämnda i statistiken och får en extra nyårskram.

Nyårskram till alla andra med, från en tröttis som återkommer med glimtar av ett stillsamt och gott nyårsfirande.

Julkalender, Skrivande

24 december

24 december, 2013 Cecilia 5 kommentarer

Lucka 24
Ekhemmanets julkalender – ett stillsamt rum i decemberbruset.

Sista luckan är inte enbart en dikt utan också en novell. Tack till er som har följt med den här julkalendern, som kom som en tanke förra advent och nu blev verklighet. Jag önskar dig en jul i hopp, glädje och samvaro på just det sätt du önskar.

/Cecilia

Fler texter av Cecilia Ekhem hittar du på Ekhemmanet,
och romanen Väntrum finns både på bibliotek och i bokhandel.

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Julbad

En novell av Cecilia Ekhem

Han såg henne första gången på julafton. Klockan var omkring tre och det var varmt för årstiden. Stranden var så gott som tom och ingen hade passerat honom tidigare fastän han hade suttit där i timmar och läst sin bok. På filten låg en plastlåda med gröna oliver, rullar av torkad skinka och bitar av lagrad ost. Termosen var nästan tömd och han var varm. Men så var han klädd i både underställ och yllekofta. Hon däremot var i princip naken. Baddräkten var röd, som var det en tanke, och förmodligen specialbeställd. Så stora storlekar hade han inte sett ens på avdelningen för storvuxna kvinnor. Tjocksidan brukade de vanvördigt kalla den, han och kollegorna, trots att butiken hade ett exklusivt franskt namn på avdelningen med större damstorlekar. Men inte så stora som den hon tycktes dra. En mössa hade hon, också röd, men i övrigt inget annat än baddräkten. Hon plöjde fram genom vattnet, ett tiotal meter från vattenbrynet. Långsamt och metodiskt promenerade hon genom det hav som för några månader sedan var fullt av badande. En bit ifrån honom vände hon och gick tillbaka. Nu med armarna raka och handflatorna framför sig som om hon ville hålla någon borta. Ingen fanns där, och hon lämnade stranden ensam nästan en timme senare.

När han satt vid teven om kvällen kom han på sig med att tänka på henne. Var hon också en ensam turist som valde bort julfirande? Eller hörde hon hemma här och gick hem till en stor familj efter sitt kyliga julbad? Han ville veta.

Inte förrän en bit in i januari fick sitt svar. Efter att ha besökt stranden varannan eftermiddag, och hunnit läsa ut en handfull böcker, bytte han till förmiddag. Han plockade med sig ett stort paraply och tog frukosten i ryggsäcken. Regnet hotade, men han gick ändå. Det var en promenad på några kilometer och han kände sig starkare i kroppen nu än när han kom en vecka före jul. Han hade alltid varit mager och inte behövt tänka på dieter eller träning, men promenaderna hade gjort något med honom. Han kände sig friskare och hade stuns i stegen. Det var inte för motionens utan för vilans skull han hade rest hit. Tagit tjänstledigt och hyrt en vinterledig lägenhet mot stress och sömnlöshet för att slippa sjukskrivning och piller. Barnen, som brukade bo med honom varannan helg, var med sin mamma på heltid nu, men skulle komma ner på sportlovet. Till dess borde sömnen hinna rätta till sig ytterligare.

Den här gången var hon på plats före honom. Hon gick på samma vis genom vattnet. Fram och tillbaka. På en filt i sanden låg en röd badrock i en storlek som föreföll vara hennes. Han parkerade sig en bit ifrån och dukade upp sin frukost på en rödrutig kökshandduk ovanpå filten. När han slätade till handduken och la ut bröd, frukt och ost insåg han att han gjorde sig till. Hans före detta fru hade beskyllt honom för att sakna romantisk ådra. Ändå satt han här och dukade upp en filmfrukost för att imponera på en lika okänd som fet kvinna. Vad nu hennes storlek hade med saken att göra. Han gav sig själv bakläxa för den tanken, men erkände samtidigt för sig själv att han aldrig hade sett med respekt på en kvinna som hon. Så varifrån kom detta väldiga intresse? Tanken avbröts när bilden förändrades. Hon hade slutat med sin ovanliga träning och börjat gå mot stranden. Den röda baddräkten hängde lösare om hennes kropp. Hon fick syn på honom där han satt bara några meter från hennes egen filt och stannade upp. Det borde han ha tänkt på. Han höll andan. Hur skulle han bevisa för henne att han inte var en galning? Han måste säga något. Men på vilket språk? Och vad?

– Hola! Hello! ropade han och vinkade lite med handen som höll juiceflaskan. Som om den vore en olivkvist.
– Oj vad du tränar. Får man fresta med lite frukost?
Hon gjorde inga tecken på att förstå hans engelska utan skyndade sig till sin filt och svepte om sig badrocken. Sen började hon ta på sig badtofflorna och verkade göra sig beredd att gå.
– Please stay.
Orden gick inte att hejda, och hans vädjande tonfall fick henne att vända sig om.
– Vad vill du mig?
Hon svarade honom på svenska, med en sträv röst. Ouppsjungen.
– Jag ville bara byta några ord.
– Tack, det var snällt, sa hon och lät som att hon menade något helt annat. Men jag vill gå hem nu. Jag trivs bäst ensam.
– Det gör jag med. Och just därför tror jag att vi skulle ha något att tala om.

Han började plocka med sin frukost och först när hon skrattade till såg han på henne igen. Leendet värmde mer än yllekoftan. Han kunde inte hindra sig från att le tillbaka.

Julkalender, Skrivande