Den andra längtan – om att tillåtas önska fler barn

Den största förvandlingen i mitt liv ägde rum en januarimorgon för femton år sedan. När jag gick från att vara längtande till att bli en mor.

Efter fem år och ett liv av längtan fanns hon där. Vår dotter. Och jag blev en mamma. Kärleken överväldigande. Fortfarande faller insikten och tacksamheten över mig. Du finns. Lika lång som jag, men alltid mitt barn. Vårt barn. Jag var inte längre barnlös. Men fortfarande barnlängtande. Så var det. Längtan fanns kvar fastän lyckan var så total.

Trots denna livsförvandlande lycka så fanns där en känsla av att familjen inte var färdig. ”Minst tre barn” hade jag tänkt så länge jag kunde minnas. En stor familj hade vi pratat om, min älskade och jag.

Den andra längtan.
Den tycks så svår att förstå för många. Särskilt för dem som aldrig behövt oroa sig för att leva ett liv utan barn. De som själva kunnat välja tidpunkt och antal. De som ”skaffar” barnen som många av oss får kämpa i smärta och sorg för att få. Och i bästa fall får. Vi fick. Vi fick vårt älskade, efterlängtade första barn. Och fortsatte längta. Försöka. Förlora.

Jag fick höra:
”du kan ju i alla fall vara glad att ni har E”
– som om jag behövde påminnas, som om jag inte visste att livets största gåva redan fanns där.
Jag fick höra:
”nu vet du i alla fall att du kan bli gravid”
– som om missfall, ett dött liv skulle vara något att glädjas åt. Förlusten av det lilla barn vi kämpat så länge och hårt för.

Det är som att säga åt den som förlorat sitt ben ”var inte ledsen för det, tänk på att du har ett annat ben”. Det går att leva utan, men det måste få vara tillåtet att sörja det ben som saknas. Det tomrum som ger hela kroppen obalans.

Nästan tio år efter den där januarimorgonen på ett förlossningsrum i Uppsala hände det igen. Det oerhörda att vi fick ta ännu ett barn i famnen. På ett barnhemsgolv i Nairobi mötte vi honom, vår son och lillebror. En tvååring som klev rakt in i våra famnar och hjärtan till den plats som var hans. Familjen blev komplett.
Den känslan. Inget kan mäta sig med den. Femton år av slitsam längtan bara rann ur kroppen. På ett ögonblick. Som ett mirakel. Vår familj var just så den skulle vara.

20140224-101136.jpg

Det var fullkomnat. Så kändes det. Jag önskar den känslan till alla som längtar så att hjärtat vill slitas ur kroppen. Den första längtan. Den andra längtan. Eller kanske tredje och fjärde. Längtan som inte handlar om att den första kärleken, det första barnet, inte duger. Längtan som handlar att komma i mål, att landa. Ibland tvingas vi eller hjälps vi att landa fastän längtan aldrig blev uppfylld. Ibland händer det plötsligt, som för oss, att en gåva läggs i famnen och inget mer är sig likt. Men oavsett hur det sker, vi behöver låta andra bära sin längtan så länge den behöver bli buren. Vi behöver hjälpa dem att bära smärtan det är att inte veta om man nånsin ska få svar på sin största längtan.

Hjälpa dem genom att inte förvänta oss att den som längtar efter barn så att hjärtat blöder ska kunna glädjas åt andras graviditeter eller babyprat.
Hjälpa dem genom att möta sorgen, inte försöka trösta bort den.
Hjälpa dem genom att inte tro att vi förstår det vi inte själva har varit med om.
Hjälpa dem genom att inte ställa längtan mot kärleken de redan har.

——————————————————————————–

Boktips!

Väntrum är romanen jag själv saknade och skrev under längtansåren. Den handlar om den första längtan men är skriven ur den andra längtans djup.

20140224-124524.jpg

26 reaktioner på ”Den andra längtan – om att tillåtas önska fler barn”

  1. Det förvånar mig ofta hur just längtan efter barn kan avfärdas med ”men du har ju i alla fall…” eller ”är det inte dags att gå vidare”.

    För precis som du skriver har man knappast ”åtminstone ett ben kvar”. Inte heller ifrågasätts banklån för att köpa en bil.

    Det kan aldrig vara upp till någon annan att avgöra en persons längtan – hur den känns eller vad den är ”värd”.

    Sen gällande missfall. Varje mf är ju ett längtansbarn som aldrig får se dagens ljus. Ett kan väl ses som ”du blev iaf gravid”, men sen? Nej, aldrig.

    Kramar från Lillfisen och mig

    1. Och nog är det förvånande att frasen ”det är ingen rättighet att få barn” används om människors barnlängtan. Vem skulle säga så till någon som sörjer något annat. ”Sluta grina. Det är ingen mänsklig rättighet att vara lycklig…”

      Kram på er gullfisar!

  2. Som alltid skriver du så bra. Jag har ju inte behövt vänta på mina biologiska barn, men däremot väntar jag, antagligen ändlöst, på de(t) andra barn som ryms i hjärtat….

  3. Så fint du skriver. Jag önskar att många ska läsa det, för det behövs. Tack för att du fortsätter skriva och beröra.

  4. Så himla bra och fint och träffande skrivet! Jag delar med mig till några som jag vet längtar, kanske kan det trösta och kanske också få andra att förstå. Kramar!

  5. Bra skrivet.
    Och sant.
    Jag vågade aldrig berätta för någon att vi kämpade på olika sätt att få barn i 10 år.
    Just för att jag kände att jag inte hade rätt att längta så.
    För att man ju inte ”borde” tänka på det sättet när man har två barn.
    Det var en jobbig tid.
    Du är bra som vågar prata om sådana här känslor.

    1. Ja, så lätt vi hamnar i tankar om hur vi ”borde” känna. Känslor är aldrig fel. Men svåra att blotta ibland.
      Jag är glad att ni fick svar på er längtan!

  6. Vackra och tänkvärda ord!
    Igenkänningsfaktorn är så hög att jag får ont i magen när jag läser dem.
    Vi har inte haft lyckan att få ett barn till och det smärtar mig.

  7. Hej Cecilia! Jag har alldeles nyss läst din fantastiska bok, tack för den! Vi kämpar o tampas nu med den andra längtan o den är så överväldigande att det är inte klokt. Detta inlägg får tårar av lycka o igenkänning att rinna. Glad för er skull! Nu har jag ju fått svar på att ni blivit föräldrar som min undran var efter boken <3

    1. Tack Klara för din fantastiska hälsning! Så glad jag blir att du tyckte om Väntrum och undrade över författarens familj. 🙂
      Oj så jag önskar er längtan uppfylld!

  8. Så bra du skriver och så väl jag känner igen mig. För varje missfall växte sorgen och ingen hjälp fick man från sjukvården, en gång sa den kvinnliga läkaren ”men är du nu här igen” precis om jag kom in för kul. Var till flera gynläkare även privata och mötte noll förståelse för att vi ville ha en till. Hade jag inte haft en egen självårdare hade jag aldrig överlevt sorgerna. minns hur jag önskade att det funnits samtasgrupper för de som fått missfall. Vet inte om det ändrats på dessa 20 år som gått.
    Så glad att ni fick era längtansbarn precis som vi, och just den där känslan att nu är ringen hel. Kramar

    1. Jag undrar också om såna samtalsgrupper finns. Vi pratar för lite om våra smärtor med varandra, så jag hoppas verkligen det.
      Det är fantastiskt att också er cirkel blev sluten! <3

  9. Underbara älskade. Så vackert du skriver om din/er längtan och även min. Jag är så glad att ni fick era barn så att jag fick bli mormor. Det är också en oerhört stor gåva. Du skriver så fantastiskt fint om det svåra ni då genomlevde, men jag känner stor tacksamhet för att den tiden är över. Nu längtar jag efter tillfrisknadsgåvan och hoppas att den också kommer snart.

  10. Så fint skrivet Cecilia. Vilken igenkänning! Tänk att det är okej att längta tills man är ”klar”, det hade jag aldrig riktigt tänkt på… även om det slagit mig att de som inte har problem att få barn häver ur sig väldigt snabbt att vi ska vara tacksamma över vad vi fått. Det har alltid känts märkligt. Varför skulle inte vi ha rätt att uttrycka vår längtan som alla andra, bara för att vägen har varit krokig. Tack för det här inlägget ♡

  11. Så fint skrivet! Vi talar om en nummer tre ibland – men vet du – jag v å g a r inte låta den tanken slå rot. Jag o r k a r inte längta en gång till. Och så sätter jag näsan i den ena eller andra kalufsen och inser att jag kan göra a l l t i n g för dem. Och skulle det finnas några till lockar att borra näsan i skulle det kännas exakt likadant, naturligtvis. Åh, jag saknar det där barnet fortfarande, som inte fick bli vårt (fiktivt eftersom vi aldrig ens hann välja land).

    1. Tack! Ja, jag (tror att jag) kan förstå att den där första längtan är en förlust trots att andra och tredje trängde sig före med så mycket glädje.
      Jag hoppas att det som gör ont i den förlusten kan blekna ju mer de älskade kalufserna växer.

Lämna ett svar till Lina Åkesson Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *