Kyrkklockorna ljöd i Jönköping igår, för att varna för fara för första gången på 75 år. Faran gäller nazismen, människoföraktet. Det oroar mig mycket att de här strömningarna är så starka, så synliga. Hatet, naiviteten som frodas i kommentarsfält och på gator och torg. Jag berörs av de kyrkklockorna. Ögonen fylls av tårar. Hjärtat fylls av kampvilja.

Häromdagen la jag ut den här bilden på nytt på Ekhemmanet. Samma dag berättade en person jag känt länge men sällan träffar att han tyckte så mycket om den bilden, och tänkte skicka den till en person han känner. En känd person som jag högaktar för insatserna hen gör i kampen mot rasism och människoförakt. Hjärtat fylldes av glädje, och händerna av mer kraft att kämpa. På det sätt jag kan. I diktform.