En rubrik som denna kan ge intryck att jag varit på barndop. Det var länge sen, men dopet är alltjämt närvarande. I min tro hör dopet och förlåtelsen nära ihop. De som kritiserar kristendomen har ofta svårt med tanken på synd, kanske för att många kyrkoföreträdare har gjort upp listor över exakta aktiviteter eller livsstilar som stämplas som synd. Som om människorna hade hela måttstocken för det. Det tror jag inte vi har, för även om Bibeln ger tydlig vägledning så kan inte vi människor agera som Guds domare. Men jag är övertygad om att jag syndar. Inte genom att äta choklad utan när jag gör val som leder bort från Gud. Tänker illa om andra, låter bli att se den som behöver bli sedd, snäser åt dem jag älskar, fastnar i självbekräftelse. Sånt som är fullt mänskligt men som får mig att känna mig trasig eller rent av smutsig. Där kommer förlåtelsen in som en chans att börja om. Kärnan i kristen tro, att Jesus öppnat en förlåtelsens väg till Gud som alla utan undantag kan få del av. En förlåtelse som handlar om det enskilda hjärtats uppriktighet gentemot Gud och inte om andra människors bedömningar av min eller din duglighet.

Just detta handlar dopet om för mig, och det spelar ingen roll när det äger rum. Det gudomliga sker och jag får ta emot gåvan när jag vill. Om och om igen.

Om det här handlar en av sångerna som jag har skrivit text till utifrån tankar som armbandet, Frälsarkransen, har väckt. Sångerna är inte publicerade, men just den om dopet kan ni få tjuvlyssna på här. Sångerskan är en vän som bott alldeles intill mitt hjärta i 25 år. Tacksam.