Det finns hur mycket som helst att läsa om livet som sjuk, och en del av det jag har stött på är som livbojar, frälsarkransar, på sjukdomens ocean. Sustainably creative är en sån livboj. Jag tar fatt i den efter varje kallsup. En person som är sjuk på samma sätt som jag, och önskar leva ett kreativt liv på ungefär samma sätt som jag. Just nu inspirerar han till att använda februari till en månad då jag stillsamt rör i koppen. Stillsamt, i den takt kroppen orkar, ger liv åt kreativiteten. Michael Nobbs föreslår tjugo kreativa minuter om dagen. Jag följer med, och började igår lära känna de romanfigurer ni – kära bloggläsare – gav mig nyligen. TACK! Jag målar dem med större penslar, letar rätt på foton som får göra dem levande och försöker klura ut hur jag ska få dessa kvinnor att mötas.
Tjugo minuter om dagen. Det kommer att ta tid innan det verkliga skrivandet börjar, och det kommer att gå långsamt och trögt. Men det kan gå.
Den gångna veckan fick jag också lyssna på och tala med min största förebild på författarhimlen. Håkan Nesser. Genom att vila en hel dag före och en hel dag efter kunde jag vara med några timmar vid hans författarbesök i Sundsvall. Och något vaknade på nytt.
det låter som en bra plan det där, 20 minuter kreativitet per dag – så kommer man igång och känner att man gör nånting, även om det går trögt.
…känner att jag kanske hävde ur mej lite väl mycket på dej som säkert inte är i läge att ta emot just nu, i min förra kommentar! ville bara lite förklara mej varför jag inte skriver så mycket mer än kram på dej, och hav styrka och sådant – det får mej att försvinna in i ett nattsvart tomt vacuumhål att försöka sätta mej in i din situation, och ända sen jag skrev den där kommentaren och den här veckan verkligen funderade hur du hade (pga att jag själv hade lite grann feber) så har jag haft sån ptsd och mardrömmar nästan varje natt att det inte är klokt. Jag drömmer att jag är död eller att nån annan är död, eller andra mardrömmar om och om igen. Vilket gör att jag tror att jag måste gå tillbaks till att inte fundera så mycket på hur det är att leva som du är och bara skriva kram i stället… Ville bara att du skulle veta att dina texter berör! men att det finns en orsak till varför jag ibland bara skriver kram – inte att jag vill verka ytlig, utan att det är ett försvar för mej, för när jag verkligen känner efter – då trillar jag dit, och har svårt att komma upp igen.
Vilket också är orsaken till att jag inte kommer att se the Hours igen, trots att den har helt fantastisk underbar musik…
Kära Ninette! Tack för att du delar med dig och förklarar. Det hoppas jag du vet att du inte behöver. En kram räcker väldigt långt. Ledsen att både min sjukdom och The hours triggar något hos dig. Hos mig triggar Timmarna skön ”måste-ut-gråt”, men jag kan verkligen förstå att den kan leda rätt ner i sorgekällaren.
Ta hand om dig och välj att skärma av när du behöver det.
Stor kram!
Fint att det kan få spira i det lilla, slowly and strong! Kram
Tack! <3 Det spirar sakta under is och snö...
här kommer en trött kram men tacksam att du orkade skriva så fint på min blogg, att omtänksamheten ryms mitt i ditt eget svåra. Glad att ngt vaknar på nytt i ditt liv, ber att det ska gro och spira. kramar
Vi tänker på varandra! <3 Jag googlar om peruker och försöker sätta mig in i hur du har det. Det kan jag nog inte... Men ber.
Även det lilla lilla man gör är mycket mer än ingenting alls.
I helt andra sammanhang kan jag ibland känna uppgivenhet, och då brukar jag påminna mig själv om just det. Det lilla jag gör är ändå något som blir gjort.
Hoppas och tror att dina 20 minuter kommer att bli mycket fina 20 minuter!
Så sant! Tack!
20 minuter.
Bra ide.Jag ser fram att möta dina romanpersoner.
Särskilt ”min” förstås.
kram <3
Vi har umgåtts en del hon och jag. 🙂