Det är Palmsöndag och jag tog med mig son och Alvedon till kyrkan. I förmiddags bar det av till en av kyrkorna som vi geografiskt hör till och inte till den vi är aktiva, ideella medlemmar i. Makens kör uppförde en fantastisk mässa i jazzton och jag fick sitta där och ta in (både gudstjänst och kissnödighetsviskningar 😉 ). Jag tycker om att vara en aktiv kristen i en församling med många lekmän (och kvinnor), men ibland längtar jag efter ett mer anonymt gudstjänstfirande där jag bara är. Inte mötesledare, sammanträdesdeltagare, fikafixare eller medansvarig för att andra känner sig välkomna. Bara är. Jag.

Jagpärlan får mig att tänka på just det. Vem jag är när jag är jag. Verkligen mig själv. Inte det jag presterar utan den jag är. På nåt vis tänker jag mig att jag bara vet det om jag skalar bort alla roller, alla förväntningar, alla relationer. Men ändå inte. För i relationerna hittar jag mig själv och blir speglad. Så även om jag behöver tystnaden och tiden för mig själv innerligt väl så behöver jag också möten. Relationer till människor och Gud som ger mitt jag konturer. Och nästa pärla på Frälsarkransen, efter ännu en liten tystnad, är just den gyllene Gudspärlan. Där jag kan speglas.

Jag är alltid jag. Du är alltid du. Vi kan inte leva varandras liv och bära varandras smärtor och glädjor. Men vi kan, och ska, vandra intill varandra. Leva med.

Och jag vill vandra också intill den som gjort död till liv en gång för alla. Det är inte alltid helt lätt att tro, men jag vill. Det räcker.

Frälsarkransen är upphovsrättsskyddad av Verbum Förlag