Det är Palmsöndag och jag tog med mig son och Alvedon till kyrkan. I förmiddags bar det av till en av kyrkorna som vi geografiskt hör till och inte till den vi är aktiva, ideella medlemmar i. Makens kör uppförde en fantastisk mässa i jazzton och jag fick sitta där och ta in (både gudstjänst och kissnödighetsviskningar 😉 ). Jag tycker om att vara en aktiv kristen i en församling med många lekmän (och kvinnor), men ibland längtar jag efter ett mer anonymt gudstjänstfirande där jag bara är. Inte mötesledare, sammanträdesdeltagare, fikafixare eller medansvarig för att andra känner sig välkomna. Bara är. Jag.

Jagpärlan får mig att tänka på just det. Vem jag är när jag är jag. Verkligen mig själv. Inte det jag presterar utan den jag är. På nåt vis tänker jag mig att jag bara vet det om jag skalar bort alla roller, alla förväntningar, alla relationer. Men ändå inte. För i relationerna hittar jag mig själv och blir speglad. Så även om jag behöver tystnaden och tiden för mig själv innerligt väl så behöver jag också möten. Relationer till människor och Gud som ger mitt jag konturer. Och nästa pärla på Frälsarkransen, efter ännu en liten tystnad, är just den gyllene Gudspärlan. Där jag kan speglas.

Jag är alltid jag. Du är alltid du. Vi kan inte leva varandras liv och bära varandras smärtor och glädjor. Men vi kan, och ska, vandra intill varandra. Leva med.

Och jag vill vandra också intill den som gjort död till liv en gång för alla. Det är inte alltid helt lätt att tro, men jag vill. Det räcker.

Frälsarkransen är upphovsrättsskyddad av Verbum Förlag

Related Posts

4 thoughts on “Fastepärla 16

  1. Kan det inte vara så att man ibland behöver påminnas om vem _jag_ är? Att man letar lite under lagren för att se vem som egentligen lever under den där huden?

    Det finns ju en gammal sanning; när man älskar (och förstår?) sig själv…

    1. Jo, jag tror det är en nödvändighet att leta efter vem man är bortom roller och jargonger. Inte alltid helt smickrande det som kommer fram, men ändå. Alltid. Värd att älska.

  2. Så fint du skriver. Tänker på vad jag lärde mig i själavårdsundervisningen att det är i mötet med ett du som jag blir jag. Jag kan inte leva ensam och isolerat och vara en fullständig människa under ngn längre tid. Vi behöver varann för att bli det vi är tänkta att vara, inte kopior men orginal. Så skönt att du orkade till en kyrka även om det var i sällskap av alvedon. Hoppas det blir bättre sakta emn säkert
    Kram

    1. Fint: “Vi behöver varann för att bli det vi är tänkta att vara, inte kopior men original”. Tack för dina ord!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *