Väldigt, jag menar väldigt, många i mitt Facebookflöde (ja, nu är jag tillbaka där men funderar av och till på hur jag ska ha det) har delat med sig av en och samma film. Det är sällsynt att så många sprider samma länk och till slut blev jag tillräckligt nyfiken för att titta på den.
Men inte tillräckligt smart för att förstå varför ”alla” delar den. Är det för att säga till sig själv att jag borde inte ägna så här mycket tid åt min smartphone? Eller är det en pekpinne till andra på Facebook att de missar livet för att de ägnar så mycket tid åt smartphone? Som konstverk kan jag tycka att filmen är intressant, men inte som statement i ett cyberforum där just smartphone ofta är verktyget. Så skeptikern i mig har svårt att tro att det är konstnärligheten som hyllas.
Den här filmen är visad mer än 36 miljoner gånger! Trettiosex miljoner! Jag undrar hur många procent av de visningarna som gjordes just via smartphone. Och hur många procent som känner igen sig precis. Jag gör det inte. Visst ägnar vi våra telefoner mer tid än vi behöver, förmodligen mer än fadersgenerationen gömde sig bakom kvällstidningen och mormodersgenerationen hängde framför radiolan. Men ändå, jag ser ingen anledning att dela en sån här film. Särskilt inte i glashuset Facebook. Tankeväckande ja, men alltför mycket pekpinnig för min smak. Ungefär som om nån skulle stå med plakat i godisbutiken om att det är människor med dålig karaktär som äter godis. Eller skriva uppfodrande saker på godispåsarna eller kanske mjölkförpackningarna. Just som man gör på cigarettaskar. Men det är en viss skillnad mellan att suga i sig nikotin och att använda sin telefon. Tycker jag.
Jag gillar din obstinata fina olovligt tillfixade bild – bra poäng där! Kram!
Det är så man vet att jag vilat tillbaka en gnutta av min ork och börjat resonera med mig om vilka sociala arenor som är bra för mig: jag blir obstinat igen. 😉
Kram!
Vad vore världen utan obstinata människor.
Hmm jag skrev mer än vad som kom upp i förra inlägget….
”Alla” kan ändå inte vara ”alla”, för jag te.x har aldrig sett det klippet som du visar här förr. Varken i min logg eller med mina ögon. (Tittade inte ens nu på det.
”Alla” var förstås en rubrikmässig överdrift. 🙂 Jag är lika beräknande som kvällstidningsbyggarna!
Men väldigt många har delat filmen i mitt flöde. Så till sist tittade jag… och kan hålla med i sak om tfnanvändandet. Men det är tonen av pekpinne som stör mig.
Kanske folk är rädda att det skall gå sådär, att folk bara lever genom sina mobiler liksom? kanske man kände liknande då när tv eller radio kom, att nu kommer folk att bara leva framför apparaterna och inte på riktigt alls? och iofs finns det ju folk som gör så också, men långtifrån alla gör ju det, men kanske man är rädd att man skall vara en sån som liksom fastnar? det var bara några tankar som kom när jag såg filmen.
såg en person som delat den på facebook, men jag verkar inte ha alltför mainstreamflöde än så länge – har börjat acceptera friendrequests från bekanta nuförtiden och ju fler såna jag accepterar, desto mer mainstream blir det känns det som! på gott och ont.
Kände btw lite igen känslorna man får av dom där bilderna när jag satt med maken häromdagen och drack vin och han bara måste fota vinet och ljuset och lägga upp på instagram i stället för att sitta och snacka med mej! då blev jag irriterad på honom – det skulle definitivt ha kunnat vara en scen ur en där filmen!
Jag har också fler vänner jag inte känner väl numera (vilket bidrar till FB-obekvämligheten) och det kan ju ge nya slags flöden, men just denna har delats av alla möjliga. Men kanske är det så att alla känner igen nåt sånt ögonblick som det du beskriver och tycker att det säger dem så mycket att de vill bjuda den upplevelsen till fler. Men det känns ändå som det är läxor som delas ut till höger och vänster.
Och jag hade nog kunnat fota som din man. 🙂 Men inte för att instagramma utan för att fånga ögonblicket till en dikt.