En kompis från förr (återfunnen via tangentbord och osynliga nätverk) skrev att hon ikväll ska börja läsa min och Maria Nordenmarks bok Vänta Lydia! med sina barn. Gott att veta! Det inspirerade mig att bjuda på första uppslaget i boken.
Första december.

Det är kväll och redan mörkt. Lydia och mamma är på väg hem från dagis. Idag är det fredag och båda är lite trötta. I sin ryggsäck har Lydia en ljusstake av trolldeg. Hon gjorde den för några veckor sedan och idag har barnen målat sina ljusstakar och fått fyra ljus med sig hem.
”Väntljusstake”, säger Lydia, ”fröken sa att det är en väntljusstake som jag har gjort.”
”Jaha, väntljus…”
Mamma funderar en stund och säger sedan:
”Fröken har rätt. Det är bra att tända ljus medan man väntar på något.”
Lydia vet att mamma väntar och längtar efter att få höra hur hennes bror, morbror Julius, mår. Han är i landet långt borta och mamma har väntat i ett år på att få höra hur han har det. När mamma tänker på morbror Julius ser hon så ledsen ut.
Lydia tar mammas hand och de går tysta och tittar på hur stjärnor lyser upp fönstren i huset där de bor. Det är vackert.

Nu ska jag skriva några verser till ett Luciatåg. Härligt beställningsjobb från härlig vän. Under tiden lyssnar jag på julmusik som Lydias båda skaparmammor gillar. Och som passar till den första bilden. Stilla natt. Och det doftar hyacint.

PS. Förlåt alla som arbetar inom förskolan. Jag säger aldrig dagis och knappt barnen heller. Men i barnbokstexten fick svensson-ordet för förskola användas….