Häromkvällen satt vi som är över 14 i familjen och funderade igenom året. Hur det varit, vad som hänt och vilka höjdpunkter vi upplevt tillsammans och var för sig. Vi tittade på bilder och summerade. En del av mina höjdpunkter har jag samlat på bild medan jag ligger i soffan och försöker vila bort ansträngningsutlösta extrasymptom medan jag har bara mysbelysning på och lyssnar på 2013 års mest lyssnade röst. Sarah Dawn Finer. Just nu är det julplattan Winterland som smeker insidan av kroppen till vila. En av låtarna sjöng vår dotter i kyrkan före jul, den som passar allra bäst före jul men som för min del redan får bära med sig hopp om att nästa jul på något sätt ska kunna bli hälsomässigt bättre.

Sarah Dawn tillhörde en av de kulturella höjdpunkterna under mitt 2013, och då särskilt konserten i april då det var min dedikation hon läste upp (på liknande sätt som i teveklippet ovan) för älskade dottern. En annan höjdpunkt var en konsert i samma lokal, Tonhallen, med dotterns kör, Sundsvalls orkesterförening och fantastiska Anna Stadling och Helén Sjöholm. Den tredje höjdpunkten var att jag i somras var pigg nog att orka åka till Vimmerby med familjen. Till vårt älskade Astrid Lindgrens Värld och till Astrid Lindgrens Näs där det var en hissnande upplevelse att få vidröra de miljöer där Astrid växt upp.

Höjdpunkter som på något sätt hade med relationer att göra var de nära kära stunderna med familjen, och de särskilt vänskapliga stunderna. Korta eller längre med vänner från olika sammanhang. Som samtal framför brasan i höstas med en av de vänner som gör mig till den jag vill vara. Husvagnen var en oväntad höjdpunkt. En ny relation som bidrog till att undanröja de hinder som min sjukdom bygger upp. Tack vare den 25-åriga gamla pärlan kunde vi semestra enkelt och kraftsparande på fler ställen än hemma.

Så fanns det naturupplevelser som var något alldeles extra. En båttur som goda vänner ordnade för oss en sensommardag. En simtur under stjärnklar himmel i Spanien, där min kropp samarbetade ovanligt väl i värmen. En ljum höstpromenad som sträckte sig längre än jag någonsin orkat sen jag blev sjuk.

Det är tydligt att jag mår så oerhört mycket bättre i värme och ljus än i vinterkyla. Hur mesig vintern än är. Nu verkar det som en utopi att orka med en promenad ens en tiondel så lång, men bilderna får hjälpa mig hoppas på nya höjdpunkter. Både själsliga och kroppsliga. Skrivarhöjdpunkterna skulle kunna få ett eget inlägg. Som de nästan 70.000 visningar av den dikt jag skrev en trött morgon i sängen, utan att ana att den skulle betyda mycket för så många.