Första dagen på fritids efter tre år på förskola och ett långt sommarlov. Fjärilar i magen inför det nya, men glädje att återse kompisarna och välkända vuxna. På torsdag börjar vår lille förskoleklass och vår stora i sjuan. Allt mer släppa taget. Släppa in andra att vårda om. Släppa ut barnen att upptäcka allt mer av världen. Ibland en smärtsam process för en förälder. Samtidigt en glädje.

När vi hade varit hemma med vår treåring i två månader började vi skola in honom på förskolan. För tidigt för att lämna i andras vård kan man tycka. Och man kan tycka otroligt mycket om adopterade och förskola, har jag märkt. Men vi hade varit tillsammans hela familjen i åtta månader i Kenya innan vi kom hem, så vi hade haft gott om tid att knyta ihop och skapa trygghet.

Inskolningen gick smärtfritt, men efter några veckor kom det tårar. ”Jag VILL INTE till förskolan!” Det var fruktansvärt att lämna ett ledset barn, men en oerhörd tröst att se att det var precis likadant för många andra, hemmagjorda, barn. Det var ett par tuffa veckor när lämningarna gav tårar tio minuter för gossen och klump i magen flera timmar för föräldrarna. Och jag är säker på att föräldravåndan lockade fram än mer tårar hos barnet. För vi påverkar varandra. Det visste förskolepersonalen och bad oss att inte dra ut för mycket på avskeden. Det funkade, och glädjen över förskolan kom snabbt tillbaka.

Själv ligger jag och vilar med iPhonens blogg-app efter att ha lämnat sonen i andras vård. Snart ska jag lämna mig själv i andras vård. Eller åtminstone borde det vara så när man går till vårdcentralen. Men det känns inte så. Det här får jag lov att klara själv nu, eftersom inga mediciner har hjälpt och ingen läkare vet vad jag har drabbats av. Det känns tungt. För idag mår jag sämre igen och vet inte om det bara är en tillfällig svacka i tillfriskningen… Jag hoppas det. För nu är jag mer än redo att lämna den här febern i andras vård.