20120820-091559.jpg

Första dagen på fritids efter tre år på förskola och ett långt sommarlov. Fjärilar i magen inför det nya, men glädje att återse kompisarna och välkända vuxna. På torsdag börjar vår lille förskoleklass och vår stora i sjuan. Allt mer släppa taget. Släppa in andra att vårda om. Släppa ut barnen att upptäcka allt mer av världen. Ibland en smärtsam process för en förälder. Samtidigt en glädje.

20120820-092001.jpg

När vi hade varit hemma med vår treåring i två månader började vi skola in honom på förskolan. För tidigt för att lämna i andras vård kan man tycka. Och man kan tycka otroligt mycket om adopterade och förskola, har jag märkt. Men vi hade varit tillsammans hela familjen i åtta månader i Kenya innan vi kom hem, så vi hade haft gott om tid att knyta ihop och skapa trygghet.

Inskolningen gick smärtfritt, men efter några veckor kom det tårar. “Jag VILL INTE till förskolan!” Det var fruktansvärt att lämna ett ledset barn, men en oerhörd tröst att se att det var precis likadant för många andra, hemmagjorda, barn. Det var ett par tuffa veckor när lämningarna gav tårar tio minuter för gossen och klump i magen flera timmar för föräldrarna. Och jag är säker på att föräldravåndan lockade fram än mer tårar hos barnet. För vi påverkar varandra. Det visste förskolepersonalen och bad oss att inte dra ut för mycket på avskeden. Det funkade, och glädjen över förskolan kom snabbt tillbaka.

20120820-093431.jpg

Själv ligger jag och vilar med iPhonens blogg-app efter att ha lämnat sonen i andras vård. Snart ska jag lämna mig själv i andras vård. Eller åtminstone borde det vara så när man går till vårdcentralen. Men det känns inte så. Det här får jag lov att klara själv nu, eftersom inga mediciner har hjälpt och ingen läkare vet vad jag har drabbats av. Det känns tungt. För idag mår jag sämre igen och vet inte om det bara är en tillfällig svacka i tillfriskningen… Jag hoppas det. För nu är jag mer än redo att lämna den här febern i andras vård.

Related Posts

7 thoughts on “I andras vård

  1. Jag kommer ihåg när syrrans första blev dagismogen… Hon satt på trappan och grät av separationsångest! Han var hur happy som helst däremot 😉

    Hua att det aldrig ger sig… Tycker inte om det där!! Krys på dig!

    Kram

    1. Ja, det är kanske tuffast för föräldrarna. I alla fall för oss blödiga 🙂
      Tack gulledej för både krys och krya!

  2. Jag funderar ibland på hur det ska bli när vår lilla ska börja förskolan. Hon ser redan fram emot “dagis”, fast det är många månader kvar. Jag tror det kan bli bra och som du skriver kan det bli så att oron ligger mest hos föräldrarna.
    Ledsen att du har mått sämre idag och hoppas att det var en mycket tillfällig svacka! Kram

    1. Tack och kram tillbaka Hedda! Jag hoppas det med…

      Hoppas också att det ska gå bra för er lilla när det är dags, och att ni får till en bra lunk mellan ledighet och förskola (våra barn är ungefär de enda i hela Sundsvall som konsekvent sagt förskola och inte dagis 🙂 Föräldrarnas fel. Eller rätt om man frågar förskolärarvännerna!)

  3. Huuu! Bävar för den dagen man ska lämna till förskolan! Vill inte ens tänka på det!

    Vet att du inte vill ha medömkan men snart smäller jag näven i bordet och säger den där sjukan ett par sanningens ord! Nu är det för rövelen dags att lämna Cecilia bakom dig, sjukdomen! (Rövelen = favoritsvordom ur en pjäs. Far Ubu av Alfred Jarry om man ska vara petnoga, och det ska man ju.)

    Kramar!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *