Mognadspoäng till mig som lät bli att promenera fastän jag längtade mig tokig efter det. När febern gör en ny liten comeback är det vila sin behövs för att vänta ut att den sjunker några pinnhål. Så pass mycket har jag förstått. (Det jag inte förstår är när den ska sjunka till det pinnhål som betyder helt frisk…)

Mogna är också hallonen och vinbären, och snart slut på buskarna. Morgonpromenaden blev av den korta sorten. En tur runt buskarna för att samla ihop bär till morgonens frukost. En långsam vandring tillsammans med tankar om vad som bär oss genom livet. Hopp är nog det mest väsentliga. Och de gånger de egna hoppet sviker kan i bästa fall någon annan hoppas åt oss. Det är den tanken som göder mina hoppdroppar.