Det är ganska talande för min garderob att det plagg jag bär mest är en fleecekofta som har minst ett par decennier på nacken. Jag köpte den för 99 kr när fleecen var ung. Och förmodligen jag med. Nu håller koftan på att rämna och jag har inte haft den utanför hemmet på många år, men den är fantastisk. Det ryms mycket i den.

Igår morse rymdes jag själv och mitt lilla barn. Som inte är så liten när han fyller sex år i sommar. Tiden går fort. Det märkte jag nu när jag fastnade i en stor låda med gamla foton.

Ibland när jag gosar och busar med femåringen och ser hur stor hans syster har blivit, grubblar jag över om jag var en nära och busande mamma på samma sätt med henne. Bilderna påminner om att det var så. Samma slags gos och bus ägnade vi oss åt. Hon har också rymts i min kofta (numera lånar hon den gärna själv, och närmar sig min längd) och suttit mycket i min famn. För tusen år sen och alldeles nyss.

I källaren intill fotokartongen finns en låda som sticker ut. En som jag packade i ordning när jag röjde i källaren en gång för länge sen. Det behövs igen kan jag meddela. Otur att man är sjuk när man är sjukskriven. Fast också om jag hade varit frisk skulle jag ha hittat på orsaker att inte röja och fixa i hemmet.

Den här lådan fylldes under vår adoptionsväntan. Då när vi var säkra på att barnet skulle vara litet. Max ett år och förmodligen mycket mindre. Famnarna och tankarna var helt inställda på ett litet barn. Den gamla frystejpen avslöjar det.

Vi fick inget spädbarn. Vi fick en lillebror som vi mötte den dag han blev 2 år och 4 månader. Och famnen räckte till, och kärleken och närheten hade inte kunnat vara större om han hade kommit till oss som nyfödd.

I famnen ryms de fortfarande, både femåring och trettonåring.