Närhet och stora famnar

Det är ganska talande för min garderob att det plagg jag bär mest är en fleecekofta som har minst ett par decennier på nacken. Jag köpte den för 99 kr när fleecen var ung. Och förmodligen jag med. Nu håller koftan på att rämna och jag har inte haft den utanför hemmet på många år, men den är fantastisk. Det ryms mycket i den.

Nära, nära

Igår morse rymdes jag själv och mitt lilla barn. Som inte är så liten när han fyller sex år i sommar. Tiden går fort. Det märkte jag nu när jag fastnade i en stor låda med gamla foton.

Nära, nära. Och sminkade för prinsesskalas.

Ibland när jag gosar och busar med femåringen och ser hur stor hans syster har blivit, grubblar jag över om jag var en nära och busande mamma på samma sätt med henne. Bilderna påminner om att det var så. Samma slags gos och bus ägnade vi oss åt. Hon har också rymts i min kofta (numera lånar hon den gärna själv, och närmar sig min längd) och suttit mycket i min famn. För tusen år sen och alldeles nyss.

Vinterbus.

I källaren intill fotokartongen finns en låda som sticker ut. En som jag packade i ordning när jag röjde i källaren en gång för länge sen. Det behövs igen kan jag meddela. Otur att man är sjuk när man är sjukskriven. Fast också om jag hade varit frisk skulle jag ha hittat på orsaker att inte röja och fixa i hemmet.

Den här lådan fylldes under vår adoptionsväntan. Då när vi var säkra på att barnet skulle vara litet. Max ett år och förmodligen mycket mindre. Famnarna och tankarna var helt inställda på ett litet barn. Den gamla frystejpen avslöjar det.

I väntan på barnbarn?

Vi fick inget spädbarn. Vi fick en lillebror som vi mötte den dag han blev 2 år och 4 månader. Och famnen räckte till, och kärleken och närheten hade inte kunnat vara större om han hade kommit till oss som nyfödd.

I famnen ryms de fortfarande, både femåring och trettonåring.

3 reaktioner på ”Närhet och stora famnar”

  1. Jag tror jag skrev det på något annat ställe, men jag tror som du säger att det inte spelar någon roll om man får ett barn när det är spädbarn eller när det är två år. Jag menar, man kan ju bli förälskad i någon som man träffar när man är 30 och få en livslång relation! 🙂 Sen känner jag med min lille som är ett biologiskt barn att allteftersom han blir mer och mer en liten person så finns ju utrymme för mer känslor, för visst tyckte jag om honom som spärbarn, men det är ju inte alls kärlek så som det är nu när han snart är tre. Jag fungerar så i alla fall, att jag knyter an starkare nu när jag kan prata med honom.

  2. Jo, famnen räcker till… Det är det som är så förunderligt. Kärleken tycks dubbleras när det kommer ett barn till…:-). I exakt samma stund jag såg min yngsta kille fanns där ytterligare 100% kärlek till.

    Kärleken är så förunderligt stark…

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *