Nu blir det mörkare igen, och jag hör till det fåtal som verkligen välkomnar den förändringen. Visst fascineras jag av ljusa nätter och ett överflöd av sol, men för nån som älskar skymning, höst och stearinljussken är det ingen som helst sorg i att dagarna nu blir kortare.

En del av mig vågar tro att det också vänder gällande min sjukdom. En annan del av mig törs inte riktigt än. Men faktum är att jag har varit feberfri några morgnar och under dagarna inte varit riktigt så matt som tidigare och aningen mindre febrig. Långt ifrån frisk, och bara en minimal förändring, men kanske, kanske att medicinen hjälper så att det börjar vända efter nästan fyra månaders sjukdom. Ändå är jag just nu varken pigg eller feberfri, utan matt efter gårdagen. Matt men glad. För vi kunde fira midsommar. En kort tur till mamma och bonuspappa, i paradiset där jag firade barndomens härliga midsomrar. I år har jag inte sett nån midsommarstång, men vackra vyer.

Sen hem och vila innan (i alla bemärkelser) nära grannar bjöd på fest. En bara-vara-samvaro där alla familjemedlemmar trivs och där jag kunde lägga mig och vila mellan de utsökta måltiderna, och ligga ner under flera timmars efter-maten-prat med våra härliga vänner. Tacksamhet att få vara del av sån gemenskap, och en glädje att jag orkade!