Hur jag än funderar kan jag inte förstå vad min snippa har med affärslivet att göra. Jag trodde den hörde till underlivet. Men nähä, nu ska snipporna ut och handla igen. Lämna snopparna hemma, för nu är det dags för tjejkvällar.
Ladies night och tjejkvällar på butik. Det är nåt med hela konceptet som gör mig obekväm. Det har nåt att göra med att nån annan gör bedömningar av mig och mina preferenser utifrån denna enda detalj att jag är kvinna. Kanske kan vi kalla det fördomar. Och fördomsfester lockar mig inte. Jag uppskattar middagar med kvinnliga vänner, men jag kallar det inte tjejmiddag, utan middag med vänner.
När jag någon sällsynt gång bläddrar i en inredningstidning får jag en känsla av att de vill förmedla att bara man har fint omkring sig så bleknar alla livets bekymmer. Är du ledsen så ställ lite färska kryddor på köksbänken så ska du få se att allt känns bättre. Tänk så enkelt är det inte. Jag har färska kryddor på bänken och te i koppen (påste förvisso, det gör ju ingen temänniska glad) men är just nu inte munter.
Den här veckan för ett år sen var jag ledsen över att ha varit sjuk ett helt halvår, och över att missa det forum som givit mig obeskrivlig inspiration när det gäller skrivandet. Som har hjälpt mig att hoppas på författarskapet någon gång ska leda till en stor läsekrets. Bok- och Biblioteksmässan i Göteborg. Idag börjar årets mässa och jag missar den igen eftersom jag är sjuk. Inte igen utan fortfarande. Det gör mig mer ledsen än jag tror någon kan förstå. Bokmässan blir en symbol för hur länge den här sjukdomen har varat, hur mycket jag har missat och hur lite jag, eller vi alla, vet om framtiden. Visst tycker jag mig ana att jag går mot ett friskare jag, men inget är säkert och det finns inte kraft alla dagar att vara optimistisk eller åtminstone tapper. Trots att jag har gränslöst mycket att vara tacksam för. Trots att jag orkar gå på en liten promenad i min vackraste årstid.
Igår kväll somnade jag med tungsinne. Med en känsla av att någon slängt igen en tung dörr framför ögonen på mig. Jag svor åt abbedissan i Sound of Music som påstår att Gud öppnar ett fönster när han stänger en dörr. Jag vill inte ha en Gud som stänger dörrar. Jag vill inte ha nåt fler fönster. Jag vill gå ut genom dörren och vara säker på att den här sjukdomstiden är över. Jag vill vara frisk, vältränad, obekymrad och en lovande stjärna på författarhimlen. Sånt ordnar inte Gud, men när jag läste dagens bibelord fanns där ett löfte om en dörr som inte ska stängas. Och en bekräftelse om att kraften ibland är så rysligt liten alldeles oavsett tron på en Gud som bär.
”Jag känner dina gärningar. Se, jag har ställt en dörr öppen för dig som ingen kan stänga. Din kraft är ringa, men du har bevarat mitt ord och inte förnekat mitt namn.” (Upp 3:8)
Det är inte lätt att lita på det löftet just idag, men att det fanns där just idag kanske ändå får betyda något. De här dagarna stänger jag dörrarna till det som påminner mig om att jag är på fel ställe. Jag tänker inte läsa Facebookstatusar från vänner som är Göteborg eller lyssna och se på mina favoritprogram Radiopsykologen, Spanarna och Babel. Alla befinner de sig där jag borde ha varit. Men min dörr är stängd just nu. Då spelar det mindre roll att Gud och alla andra som vill trösta lovar öppna dörrar längre fram. Det är nu som är nu. Ingen kan lova något säkert om framtiden. Ovissheten ingår i livsvillkoren. Det kan inga färska kryddor göra något åt.
Boken jag läste ut för några dagar sedan har stannat kvar i mig. Jag saknar huvudpersonerna, det som skedde och det som inte hände. Livet efter dig av Jojo Moyes.
En ung kvinna som bor hemma hos sina föräldrar, lever i ett oengagerat förhållande och oväntat blir arbetslös. En förlamad man som har tappat livsgnistan efter att ha förlorat det aktiva och framgångsrika liv han hade innan olyckan drabbade. De två möts, och i mötet sker något som stannar kvar. Också i mig. En prisbelönt och berörande bok, som gav nästa bok i högen rejäl motvind. Det är svårt för En man som heter Owe att mäta sig med detta.
När hoppet ger näring åt drömmar går resan till vårt andra land.
Landet som gjorde familjen hel.
Landet som gav oss vårt andra barn.
Kenya.
Vi bodde i staden, i bruset och närheten till det slags liv vi kände. I ett klimat och en doft som vi nu känner. Och längtar.
Fötterna minns den overkliga värmen i havet som vi till sist nådde. Kroppsvarmt. Som ett med huden. Kanske som att omslutas av fostervatten.
En gång bar min kropp ett barn. Som växte och blev till i mitt vatten. I min kärlek. I vår kärlek.
Sen en väntan på syskonet. Som växte i vår längtan. Våra hjärtan. Som samtidigt växte och blev till i ett annat vatten. Buren. Till vår kärlek.
Längtan tillbaka rymmer denna kärlek. Detta vatten. Och drömmarna väcks när jag läser om resor till det vattnet. Det kroppsvarma. Vid de vita stränderna. Där mina fötter ska gå. Till en säng att vila i, måltider att mötas över, horisont att hoppas på.
Det här blogginlägget inspirerades av en tävling hos Momondo, så det är klart jag länkar dit i hopp om att vinna min drömresa. Jag surfar runt i det kroppsvarma vattnet i Momondohavet och hittar flygresor och hotell att sätta upp på önskelistan. Momondo är en utmärkt sökmaskin för både drömmar och resor, och namnet låter som att det betyder min värld. Kenya är en del av min värld, min familj. Res dit om du har chansen. Låt dig inte skrämmas av dem som vill sprida skräck, som den senaste veckan gjort allt för att vattna människors rädsla. Sådana människor och organisationer finns på många håll i världen. De som vill att vi ska sluta drömma. Jag drömmer vidare.
När någon har varit förkyld i en vecka är det hyfsat lätt att bedöma när det börjar bli bättre. Att tillfriskning pågår. För en som varit långvarigt sjuk är det betydligt svårare. Vissa dagar, de flesta dagarna, är det svårt att våga tro att det är på väg åt rätt håll. Andra dagar, som idag, vågar jag se att jag är på bättringsväg. Sakta och ostadigt går det, men ändå framåt. Det syns om blicken famnar några månader istället för några dagar.
Varje litet tecken på att tillfriskning pågår sparar jag i min hoppets kruka, och i ångorna av den krukan vaknar drömmar och fantasier om motion, resor, arbete och skrivande. Orealistiska drömmar, men jag låter dem vara. För när de dunstar droppar hoppet tillbaka ner i krukan.
Bara några dagar efter att jag skrev om Katitzi och missbruket av namnet Taikon dyker ett än mer skrämmande bruk av romska namn och människoliv upp. Den svenska polisen för register på romer. En kartläggning av människor, inte utifrån kriminalitet utan enbart utifrån ursprung och släktskap. Små barn registreras i ett polisregister för att de är av romskt ursprung. Tänk dig att din släkt i flera led skulle kartläggas hos polisen. Din släkt men ingen annan. Att ditt tvååriga barn skrivits in i ett polisregister av den enda anledningen att hon hör till en särskild folkgrupp. Din egen. Men det här handlar förstås inte om vi, om oss. Om att identifiera sig med andra människor oavsett ursprung. Det här handlar om att återigen misstänkliggöra någon annan.
Det är polisen som har det här registret. Inte ett rasistiskt källarnätverk. Polisen. Det gör mig ruskigt rädd för vart mitt land är på väg. Är det ett land där mina båda barn betraktas helt olika beroende på deras olika ursprung och hudfärg? Är det här ett land som jag trygg kan låta dem växa upp i?
Någon har googlat på orden ”stöd till barnlösa” och hamnat här. Om det vore en sanning skulle jag vara mycket glad. Att den här bloggen verkligen bjuder på stöd. Min roman Väntrum har gjort det till många fler barnlösa än jag kunnat hoppas på. Ändå hoppas jag på att den på något oväntat sätt ska nå många fler.
Glädjande sommarbrev…
Vår barnlöshet botades i Sverige, och vår andrabarnslängtan fick sitt svar i Kenya. I Nairobi. Där blev familjen komplett. Idag har andra familjer trasats sönder i Nairobi. Ett ofattbart terrordåd. De flesta människor vill stödja andra på ett eller annat sätt, men så finns det rörelser som mördar och på det sättet stöder sin sak. Jag förstår det inte.
Häromkvällen började jag läsa en favoritbok från min barndom. Katitzi. Det är en glädje att läsa Katarina Taikon för en intresserad sjuåring. Hon var en utmärkt författare, men det är ändå en sorg med i kvällsläsningen eftersom den här boken påminner så mycket om hur nedsättande människor talar och tänker om andra. Av bara farten. Utan eftertanke. Språket har till viss del förändrats men synsättet finns kvar. Vi och dom. Vi som tillhör. Dom som är främlingar.
Jag hör tack och lov aldrig någon som säger n-ordet om min svarte son, tror de flesta har förstått att samer är rätt benämning, men fortfarande kallas romerna zigenare på rasistiska nyhets- och skvallersidor på nätet och alltför ofta av gemene man. Flera gånger om året hör jag dessutom det ovärdiga uttrycket som handlar om att benämna sig själv eller andra som ”familjen Taikon”. Jag hör det för ofta, kanske är det en dialektal fulåkomma, men jag har inte förrän nyligen noterat hur starkt jag reagerar inombords när någon använder detta familjenamn för att beskriva något stökigt, oordnat, dåligt. Och det sägs helt oreflekterat av människor som jag är helt säker på ser sig som vänliga och fördomsfria. Men att slentrianmässigt använda någons släktnamn för att måla upp en negativ bild, vad är det om inte fientlighet mot främlingar? Ordet zigenare härstammar från ett grekiskt ord som betyder just främmande eller ”den svarta främlingen”. Vi och dom. Vi som är ljusa och välkända. Dom som är svarta och främmande, vars efternamn får användas som term för det kaosartade och dåliga.
På romska ungdomsförbundets hemsida läser jag om romernas historia att romerna ursprungligen kom från Indien och kom till Europa år 1312 då de ”landsteg de på den grekiska ön Kreta och blev benämnda de svarta främlingarna. Året var trettonhundratolv. Fortfarande år tjugohundratretton finns det åtskilliga människor som fortsätter kalla romer för svarta främlingar. Romska ungdomsförbundet berättar att ”romerna själva kallar sig för rom (uttalas rrom) vilket betyder människa.”
Bild från www.filmarkivet.se om filmen Uppbrott (Sucksdorff, 1948). Foto: Martin Bodin.
Rättstavningsprogrammet känner inte igen benämningen romer, men släpper igenom termen zigenare utan att protestera. Katarina Taikon omnämnde romerna zigenare i sina böcker om Katitzi. Kanske var det ett försök att erövra ordet, kanske var det ett sätt att försöka nå dem som betraktade människan som den svarta främlingen.
En repris av Skavlan flimrade förbi, och jag hann inte se annat än Laleh. Men hon räcker långt.
Efter intervjun sjöng hon sin nya låt Colors, med häftig koreografi (se bara!) och som vanligt träffsäker och viktig text. Just because it’s black in the dark doesn’t mean there’s no color
Colors Laleh Pourkarim
I had a talk with the shadow and the light
fighting for me
they said put your tricks aside
and for once believe
How can I, I don’t,
I never did.
I don’t know how to
But when it’s not enough to fight for me
I’m gonna wanna live and fight for you
Just because it’s black in the dark
doesn’t mean there’s no color
Just because it’s black in the dark
doesn’t mean there’s no color
I had a talk with the shadow and the light
Oh, oh, looking at me
They said put your reason aside
And for once believe
How can I, I don’t,
I never did,
I don’t know how to
And if I ever stop believing in me
I know I always can believe in you.
Just because it’s black in the dark
doesn’t mean there’s no color
Just because it’s black in the dark
doesn’t mean there’s no color
I pulled up my roots
from the bottom I was caught in
I was caught in
And I had a talk with the shadow and the light
fighting for me
På min längtanslista finns många saker. Många andra saker än att ligga i en soffa och ha feber. En av dem är att få höra Laleh spela lajv. En annan stor önskan är att resa. Kors och tvärs. Långt och länge. Den möjligheten är begränsad, så idag ordnade jag och sjuk tös en lunchresa till Nairobi. Med en – okenyansk – rätt som vi ofta åt på vårt favoritcafé. Muggen är autentisk, men längtan blev värre. Färgerna mer tydliga.
Det är som att mina ord inte räcker. Inte vill komma på pränt. Inte orkar ta sig från tanke till tangent. Inte når över kanten.
Vila. Bli gratulerad. Vila. Besök på arbetsplatsen. Vila. Sjukhustur. Vila. Tvättmaskin. Vila. Restaurangmiddag. Vila. Symptomanalys. Vila. Laga mat. Vila. Svara telefon. Vila. Skjutsa barn. Vila.
Veckans aktiviteter så långt. Och ändå. Livsglädje, tacksamhet och krackelerat hopp finns där blandat med febern, även om orden sviker. Min febertrötthet byts numera mot korta stunder av verklig ork. Huvudet är ofta lättare än det varit. Min sjukdom, fastän den binder mig, är så mycket uthärdligare än mycket annan sjukdom. Sån som bryter ner kroppar och familjer och aldrig mer ska ge plats för friskheten.
Kristian Gidlund har somnat in. Han som kunde sätta ord på just sån sjukdom är nu utan ord. Och ändå stannar orden kvar. Dem han skrivit på bloggen I kroppen min. Dem han talat i teve och radio. Han var en person som gjorde avtryck och som är saknad av många som följt honom. Det är få av oss som blir offentliga på det sättet, men jag tror att vi alla har chans att bli människor som gör avtryck i någon annans liv. Om vi vågar visa varandra vilka vi är.
