Det har blivit mer läst än på länge de senaste månaderna, och jag har skrivit om en del böcker tidigare. Det har blivit deckare, historisk och lokal skönlitteratur och uppbyggelselitteratur. När jag tittar tillbaka förstår jag återigen hur länge jag har varit sjuk. Och att jag redan från början tyckte att jag hade haft feber ovanligt länge. Perspektiven förändras. Både genom mina egna upplevelser och genom det sedda och lästa.

Här kommer mina kortfattade och högst subjektiva recensioner på spänningsromanerna jag läst den senaste tiden. Bara en*** bär jag med mig.

Sockerdöden – Unni Lindell
Deckare med ett upprepande språk och ett redan alltför omskrivet tema: ett mord som har orsaker långt tillbaka i tiden. Trasiga poliser och slutscen i en stuga långt ut på landet, där ovänner blir vänner och mördaren gripen just innan ett mord ska begås. Och värsta schablonkopieringen från andra böcker: adoptivföräldrarna är orsak till att en person farit så illa.

I grunden utan skuld – Viveka Sten
Mer intressant berättelse och därför mer lättläst än Lindell, men ändå inget som gjorde avtryck. En stunds underhållning och inget som stannar.

Maskarna på Carmine Street – Håkan Nesser ***
En fulländat, vackert språk, att dricka stilla som iskallt källvatten. Inte ett ord på fel ställe. En berättelse som berör, fångar och lever kvar. Ett stycke litteratur.

Hypnotisören – Lars Kepler
Ett språk som irriterar mer än det berör, och ibland märkbart att det är två författare.
Ändå: berättelsen fångade så pass att språket till slut blev ointressant. Intressant upptäckt för en språknörd.

Det fördolda – Hjort/Rosenfeldt
Samma erfarenhet som med Hypnotisören. Språkliga missar eller slätstrukenhet försvann eftersom det fanns en spännande historia och intressanta karaktärer. Synd bara med sammanträffandet i slutet som var onödigt för berättelsen.

Det är som Nesser jag själv skulle vilja beröra med mitt skrivande. På djupet. Så att berättelsen och språket hjälps åt att nå in under huden på läsaren. Att göra skillnad och skapa nytt. Men jag förstår att det krävs mycket. Både att lära sig skriva så, och att nå fram till förlagen i manusbruset.

Det var länge sen jag skickade in ett manus. Ändå ligger två färdiga här i datorn. Och väntar. För förlagsflirtarbranschen är inget man ger sig in i som febrig och matt. Vi får se hur det blir sen. Först ska jag läsa några fler böcker.