Så har den tredje och sista semlan byggts för i år. Det har sagts förut, men jag tjatar så gärna: jag förstår inte vitsen med att äta bakverket som symboliserar frosseriet under själva fastan. Men jag är rätt ensam om den tolkningen, så nog har det hänt att jag blivit bjuden av nån semmelhedning också under fastan. Då har jag varit trevlig och ätit men kallat det för bulle med mandelmassa och grädde. Det gäller att vårda om sina principer. 😉

Jag fick låna sonens bästa fat och skrattade när jag såg vilken form locket fick när jag skar det.

Apropå principer så hör jag till dem som har suckat högt över spektaklet kring Melodifestivalen och alla låtar och deltävlingar och evinnerliga omröstningar. Tills i år. Nu upptäckte jag att jag såg fram emot ståhejet i lördags. 😮 Vad händer?

En del i personlighetsförändringen stavas Gina. Med G. Inte J. Denna sköna sundsvallskvinna och Dannykamraten (en muslim och en kristen, båda härliga förebilder, är det inte fantastiskt?!) gör programmet värt att titta på trots alla låtar som får pannan att skrynkla sig. Och rönnbären att smaka surt. Låten som jag skickade in var bättre än väldigt många av de där bidragen. Helt objektivt. 😉 Text av mig och min dotter och tonsättning av en god vän. En hoppfull låt som inte tog sig fram. Endast EN låt ur amatörgruppen togs in. Resten av låtarna har etablerade musiker skrivit. Ibland svårt att tro.

Sura rönnbär här. Men söta semlor.