Ännu en soffsöndag utan kyrkbesök. Och ännu ett sjukt blogginlägg. Men ni får stå ut. För även om det tar lång tid att skriva inläggen när kroppen och knoppen är seg, så bidrar bloggen till en känsla av att jag i alla fall gör något. Penicillinet ännu inte hunnit utföra de mirakel jag hoppas på. Men igår handlade make och son både blommor och mirakelte åt mig. Gossen sa att han hade läst en skylt bredvid teet att det skulle göra att febern försvinner. 🙂

Så jag bälgar i mig mycket. Det är gott också. Jag är ju konservativ på tefronten och tycker egentligen att kvitten, Brunkullan, gute och gotländsk munk är de enda tesorter som verkligen är värda att lägga pengar på. Men änglateet smakar bra. Liksom ett påskte som en god vän gav mig. Det gav också det associationer till liv och godhet. Jag griper halmstrån. Eller testrån. Och ber lite mesigt.

Barnkören på tevegudstjänsten sjunger en sång som heter ”Yes, ett SMS!”. Med Nokiamelodi 🙂 Telefonen är ett bra sällskap under sjukdom, och kan hjälpa till att ge söndagskänsla. Jag laddade hem Svenska Kyrkans app Kyrkguide, men blev besviken. Det jag saknar främst är söndagens texter. De som finns (lite onödigt svårfunna) på Svenska kyrkans hemsida och borde kunna läggas in i en app. Kyrkoåret är viktigt för mig. Det har nog framgått för dem som har följt mina fastepärlor. Idag handlar texterna om den gode herden. En bild för Gud som inte är helt up to date för nutidsmänniskorna, men nog går det att tänka in en nutid i psalm 23, en av de bibeltexter som nog många vill höra i gammalt språk. Lite vederkvickelse skulle sitta riktigt bra. Restore my soul.

* = I Uppsala (is-suffixets förlovade stad) lärde jag mig kalla gudstjänsten för ”gudis”.