Mio min Mio

Idag upptäcker vi världen med öronen, jag och barnen. Tösen har hört på två favoriter i P3; Gina Dirawi och William Spetz. Gossebarnet har kommit halvvägs in i Mio min Mio, med Astrid själv som uppläsare. I min telefon Sommar med Filip Hammar. Den halva av Filip & Fredrik, som inte har gått i samma högstadieskola som jag. (Dock inte samtidigt.)

Häromveckan skrev en drivande person i en av de Facebookgrupper jag är med i att inga som helst goda intentioner kan finnas hos Filip & Fredrik. Som bevis för det la hen upp ett kort klipp från deras teveshow där de skrattar till istället för att hejda en gäst som tar ett kränkande ord i sin mun. Och jag blev sugen på att lämna hela den där gruppen trots att jag brinner för frågan som den berör. Men inte lämna på det där sättet som jag sett en handfull personer lämna grupper de senaste månaderna; genom att först tala om att här är minsann inte alla välkomna och beskriva hur elaka alla är, och i synnerhet X och nu lämnar jag den här gruppen.
Svartvita bilder av sanningen och rätt omöjligt för andra att nå in när nån har bestämt sig för att de själva har den enda bilden och är offer för andras elakhet.

Jag lämnade inte den där gruppen, men blev väldigt trött och orolig för hur vi nånsin ska kunna nå till ett ”vi” om man så helt har tappat hoppet om andra människor. Så pass att man med säkerhet bedömer att den som en gång har låtit en dålighet passera oemotsagt kan inte ha några som helst goda intentioner med det den gör.

Visst har jag också reagerat starkt mot dem som med ordval eller på andra sätt ger en hint om att människor är olika värda. Men att därifrån gå till att helt döma ut en annan person är att gå på tok för långt. Och Filip Hammars sommarprat ger mig många bevis på goda intentioner med viktiga tankar om människovärde. Om hur vi ser på dem som vi kallar annorlunda, om vart vi är på väg när alla graviditeter kollas upp för att barn med kromosomskillnader eller andra avvikelser från normen ska kunna väljas bort.