De senaste månaderna har jag noterat allt fler artiklar, blogginlägg och Facebookkedjor där skribenterna förfasar sig över smartphoneanvändandet. Föräldrar utmålas som dåliga för att de fingrar på sin telefon under barnets träningar eller i lekparken. Kanske har jag reagerat extra mycket för att jag hör till de människor som tycker det är rätt tråkigt med läktarliv och lekplatshäng och skulle kunna försjunka i både telefon och bok på såna ställen. Men jag blir inte bara irriterad av texterna och dess spridning, utan också intresserad av vad det är som gör att så många lägger så stora värderingar i en pryl. För det syns så tydligt att telefonen värderas som ond i sammanhang där t ex en bok skulle betraktas som god eller åtminstone neutral. Jag har roat mig med att byta ut telefon mot bok i tanken och blivit ännu mer förundrad. Särskilt när jag bytte till bok i ett s.k. test om ”mobilberoende”. Någon annan hade kommit på samma tanke just idag.
Det märkliga är att man talar om beroende enbart baserat på i vilka situationer telefonen används. Ibland har jag med telefonen in på toa ja – men är det sämre än att läsa i en tidning (eller på en schampoflaska 😉 )? Det viktiga borde vara om telefonen, boken eller tidningen (eller schampoflaskan) hindrar oss från att vara närvarande i föräldraskapet och i alla relationer till andra människor. Min pappa kunde vara helt uppslukad av kvällstidningen och dröja med att svara när jag ville berätta något vardagligt. Jag kan dröja med att svara om jag läser en bok eller på min iPhone när sonen vill berätta en lång invecklad historia om ett barnprogram. Jag är inte ens säker på att det är skadligt att en förälder inte har fullt fokus på barnet exakt hela tiden. Men när barnen ger signaler om att nu vill de prata så lägger jag såklart ner det jag håller på med, oavsett om det är en telefon, en bok eller en lök som ska hackas.
Vad är bra och vad är dåligt?
Läsa bok bra, läsa iPhone dåligt? Vilken betydelse har innehållet? Vad det är jag faktiskt läser, på papper eller i teknisk pryl…
Är telefonen mer ond än boken och löken mer god än boken? När jag läser de här upproriska artiklarna så får jag en känsla av det, att det är i prylen man lägger värdet och inte i hur den och därmed tiden används. Numera läser jag Bibeln i min telefon, men jag drar mig för att göra det i kyrkan eftersom jag är rätt säker på att det skulle väcka andra slags tankar och känslor om jag halade upp den smarta telefonen istället för en tummad bok. Facebookanvändande är också något som värderas negativt, och i synnerhet Facebookare som jag, som ofta skriver något när jag tittar in. Den som tittar in som åskådare utan att skriva verkar betraktas som mindre ”beroende” än den som gör avtryck. Jag tror jag inte en enda gång sen jag blev aktiv Facebookare har åkt på semester utan att ha fått synpunkter på att jag borde stänga av Facebook för att kunna vara närvarande. Aldrig någonsin har jag däremot fått höra varningar om att jag borde läsa färre böcker eller låta bli att skriva vykort för att kunna vara närvarande med barnen. Ja, jag stänger ner Facebook ibland, precis som jag väljer bort vissa slags böcker, men jag gör det utifrån eget beslut och egna insikter om vad som gör mig mer eller mindre gott. Jag tror inte att vi kan och ska värdera andras aktiviteter så bensäkert som vi ofta gör. Jag gör det själv alltför automatiskt, men försöker lära mig…
…att det inte ligger något absolut värde i en lök, en samling inbundna papper eller en teknisk pryl.
Idag är det mobiltelefonen som anses som farlig och ond. För knappt hundra år sedan var det föregångaren.
”Där Tomas stod i barnkammarfönstret kunde han se hur karlar reste järngalgar på alla tak i stan, hur bruntjärade trästolpar restes längs gatorna och stora rullar, fulla av telefontråd, långsamt rullades genom stan.
I detta spindelnät av metall, som lades över Öbacka, satt likasom en otäck, elak, osynlig spindel! Och han åt och mumsade på alla kakor, karameller, knäckar, chokladpraliner för Tomas och för alla andra småpojkar i stan, som förut sprungit med bud och biljetter åt sina mammor till stans alla snälla och godhjärtade tanter.
Och detta var ändå bara en liten början till allt det, som denna osaliga telefon skulle medföra.”
”På hemväg till Öbacka” (1934)
Ludvig ”Lubbe” Nordström (1882-1942 )
Håller med, men för mig är det mycket lättare att ta fram min mobil än en bok. Jag är ensam med barnen varje kväll och skulle inte ens drömma om att kunna sätta mig ner med en bok, medan jag väldigt ofta greppar tag i mobilen. Däremot inte sagt att det ena beroende skulle vara bättre eller sämre än andra och jag har också funderat på vikten av att vara närvarande till 100% HELA tiden. Orkar inte riktigt alltid.
Nä, om någon annan människa hade ögonen på mig och hur jag mådde precis varje minut så skulle jag nog känna mig rätt jagad. Men att aldrig få odelad uppmärksamhet är kanske värre. Troligen slipper våra barn båda dikena. 😉
jamen det är ju faktiskt en jättebra point det där. Själv har jag alltid haft böcker med mej precis överallt, och nuförtiden går jag runt med ljudböcker i ipoden.
Många ondgör sig en massa över facebook och hur det får fram dåliga sidor hos folk, ger upphov till gräl och sånt, men jag tänker att mänskor är som dom alltid har varit och dom där dåliga sidorna har nog funnits där innan facebook också. Det har bara tagit sig annorlunda uttryck.
Det är som att inte se skogen för träden, att bara se dom här prylarna och tänka att det är dom som är problemet, medan det är ett beteende som alltid har funnits i en eller annan form som är själva ”problemet” ( i dom fall som det är ett problem alltså)
Sant. Det är väl så att beteenden blir så tydliga och uthängda när alla ser dem omedelbart. De som spred kedjebrev, t ex, förr i tiden blev liksom inte så synliga i det vanliga postbruset. 😉
Med scouterna hade dunog setts som ”normal” om du halat upp mobilen ur fickan för att läsa bibeln. Tror det är enda bibeln jagvsett uppe på berget 😉
Kanske borde bli scout ändå. 😉
Du skulle varit i vår kyrka förra söndan när vår pastor tipsade just om bibeln i telfonen och föreslog att de som hade en android telefon skulle följa med i texten just på mobilen, vi övriga som inte hade såna moderniteter kunde ta med oss biblar istället. Ha det fortsatt skönt kram
Kul att höra ett sånt exempel!
Jag blir lite beklämd när jag ser små bebisar och små barn som ger upp den nära kontakten med sina förldrar.
De sitter i vagnen och föräldrarna har blicken långt bort i fjärran.
Jag tror språlutvecklingen och anknytningen blir lidande.
De yngre föräldrarna pekar inte och visar och upplever gemensamt med barnet namnet på vad de ser.
Det är en dålig användning av mobiler.
En bra kan vara när barnet blir större och kan visa mormor sig själva och vad familjen gör fast mormor bor långt bort.
Lite som i sagoberättelsen från Munken och Kulan. ”Är kniven ond eller god?”
Och så ett litet erkännande.
Jag är en sån som fepplar med mobilen i kyrkan. Det är inte alltid bibeln i den. Men den hjälper ändå koncentrationen.
Kram och fin torsdag.
Visst använder vi mobiler i tid och otid, men jag tror vi sällan ser en komplett bild av en person bara genom att fånga ett ögonblick av deras liv. Den person som går och tittar i mobilen kanske gör det just den minut vi passerar varandra och inte sen. Jag tror det bara är oss själva vi kan dra slutsatser om, och inte ens det är särskilt lätt. 😉