Redan i början av förra året slog jag fast att det är en sjukdomsvinst att läsa fler böcker och se mer film än vanligt. Det står jag fast vid, även om kostnaden i det här lotteriet är högre än vinsten. Före jul gick jag (därför) på en reklamkampanj och skaffade ett prisvärt abonnemang hos en hyrfilmfirma.

Nu kommer beställda filmer direkt hem i brevlådan, och när filmen är sedd lägger jag tillbaka den i kuvertet och postar den i gula lådan tre hus bort på vår gata. Sen kommer inom ett par dagar nästa film på listan. Vi har sett svenska 90-talsklassiker som Rapport till himlen, amerikanska feelgoods och nu senast Cockpit. En underhållande och lite tänkvärd film, men långt ifrån det senaste årets riktiga kvalitetsrullar. Det där filmerna jag har sett flera gånger. Oftast ensam med neddragna rullgardiner och en filt över mig.

Dear Alice/För kärleken av Othman Karim. En berättelse som blivit allt mer aktuell under året 2012 då en rasistisk grundsyn blev alltmer synlig.

The hours/Timmarna med filmmusik av Philip Glass som var ett med mig redan innan jag såg filmen. Det gav en sällsynt, uppslukande effekt. Musiken lyssnar jag på så gott som dagligen och filmen fick mig att börja läsa, men inte avsluta, Virginia Woolfs Mrs Dalloway.

Incendies/Nawals hemlighet. Smärtsam, chockartande och vackert berörande.

En som talar om kvalitetsfilmer skulle nog kunna beskyllas att vilja tillhöra en kulturelit. Det är verkligen ett skällsord, i mina öron uttalat av dem som ser ner på dem som de tror vill sätta sig över dem själva. En slags inbillad karusell av förminskning som upprätthålls av dem som tror sig ha lägre status men sätter sig över. För trots att kultur må vara betydligt svårare att mäta än t ex idrott och utbildning, där elitbegreppet används som beskrivning istället för skällsord, så finns det människor med särskild kompetens på det kulturella området. En elit som genom erfarenhet och skärpa kan betrakta och analysera kultur på ett helt annat sätt än vi vanliga kulturkonsumenter.

Varför är den förmågan så bespottad? Jag har aldrig hört någon se ner på en sportkommentator på det sättet, fastän jobben är snarlika. Kanske var en sån fråga bakgrunden till SVT:s nya serie Fråga kultureliten. Ett program helt i min smak, inte minst eftersom en av mina största favoriter inom kultureliten finns med i panelen. Jag behöver väl knappast säga hennes namn, även om jag förstås hoppas att hon ska egogoogla och vilja bli min bästis. 😀 Jessika Gedin.
I första programmet talar man just om begreppet kulturelit, och det är en fröjd att få höra dessa skarpa personer spekulera. Tills du ser det kan du få drabbas av ord av en bländande författare och musik av en skimrande kompositör. Kulturelit som bjuder oss att ledas av och växa med dem.