Det är ont om påskpynt i vårt hem. Befjädrade buskar tilltalar mig av nån anledning inte. Kanske av samma orsak som jag inte skulle vilja ha färgglada vimplar i rummen som så många har numera. Det är inte min stil. Eller så är det så att överdåd av påskpynt skulle ta fokus från påskens betydelse för mig. Den helg som berättar att ljuset kommer segra över mörkret till sist. Att också det svåraste lidande ska övergå i jubel. Nu om nån gång är det trösterikt att påsken berättar just detta. På söndag säger vi det igen, när livet än en gång har övervunnit döden: Glad påsk!

Idag skärtorsdag. Den dag då Jesus instiftade nattvarden, den måltid som delas av människor över hela världen. Jag är inte i kyrkan idag, men kyrkan är här. För jag är del i den. Och del i en familj som jag får fira påsken med. Det är gott. Och de sparsamma tecknen på årstiden räcker.

Blombuketten som fick förlängt liv då den blev uppdelad i flera vaser.

Den sista måltiden.

Mitt påskägg från barndomen, målat av en vän till familjen, och två tuppar som matchar ägget.

Äppelkvistar som kom i vatten när de lämnade trädet för några veckor sedan…

…och nu kommer till liv lagom till påsk.

Och så en nyfödd liten kyckling som kom med hem från skolan idag.