Soffan är mitt ständiga sällskap. Ful men trogen. Som jag själv ungefär 😉 Men idag har jag åtminstone inte långkalsonger utan riktiga kläder efter ett besök hos doktorn.

Ja, jag är fortfarande sjuk. Man ska förstås vara glad att proverna inte visar nåt, men efter en månad med feber skulle jag vara glad om att det upptäcktes nån liten defekt som försvann med medicin. Ett segdraget virus är det återkommande svaret. Och vila är ordinationen. 150 kronor tack.

I läkarintyget står det lite rart att jag är författare på deltid. Som om det verkligen är sant?! Den senaste tiden har skrivardagarna dock blivit vilodagar. Och när jag blir frisk kommer de behövas till annat. Men kanske det är sant ändå, för både igår och idag har jag kunnat posta beställda böcker på väg till vårdcentralen. Och vila med andras böcker när jag utmattad kommit hem.

Min kryapåpresent till mig själv, Åsa Larssons nya, matchar fint med Cecilia Ekhems Väntrum.

Idag läser jag om Rebecka Martinsson. Igår grät jag med Bricken hela dagen, och ska skriva ett brev om grannflickan till Vibeke Olsson – när kraften är tillräcklig. Det är en ny erfarenhet att vara så trött att det är motigt att skriva. De här ynka bloggraderna tar orimlig tid och ork, fastän orden brukar forsa ur mig utan ansträngning.

Vila ja. Jag är så tacksam att ha en chef som hjälper mig att tillåta mig vilan. Berättar hur hon löser det jag skulle ha gjort och uppmanar mig att vila. Precis vad en prestationsmissbrukare behöver. Men nu är det alltså inte prestation utan vila som gäller. Soffa, te, filt och bok. Och lite godis. Fastan är så gott som över. Förra fastan var min man mycket sjuk och denna fasta har jag inte varit särskilt frisk. Det ger onekligen värdefulla fastetankar om livet, men jag hoppas ändå på hälsa framöver.