Den första romanen av vännerna Hjort/Rosenfeldt läste jag i våras. Det fördolda. Den var spännande och engagerande, men jag irriterade mig på slutet som verkade onödigt. Nu har jag läst uppföljaren, Lärjungen, som helt och hållet bygger på det där slutet. Och Lärjungen slutar på samma vis, med en irriterande detalj, som denna gång får mig att se fram emot nästa deckare i serien. För den här boken var otrolig. En rafflande berättelse, ett språk som verkligen har tagit sig (eller så har jag bara blivit mer förtjust i författarna) och en spänning som känns i magen.
Jag undrar hur de bär sig åt när de skriver Michael och Hans. Det är förmodligen inte alls så att de sitter sena höstkvällar vid en brasa i en enslig stuga och bygger intriger, relationer och personligheter över ett glas rött. Men det verkar också lockande. Är det nån annan skribent som bjuder upp till deckardans så kanske jag hakar på…
Idag är det Tages namnsdag. Tage. Min pappa. Min store bullriga levnadsglade far, som genom en olycka förändrades helt. En skallskada som gjorde honom beroende av andra människors hjälp. Dygnet runt. I de elva år han levde efter olyckan på isen den där vackra januaridagen 1998. Nästan exakt ett år innan han blev morfar för första gången.Ytterligare flera år senare var jag med om ett stort ögonblick när han kunde både läsa och uttala mitt smeknamn där jag skrivit det på ett papper som ännu finns kvar.
Minne från ett stort litet ögonblick
Jag bläddrar i en bok, från hjärnskadeförbundet Hjärnkraft, om traumatisk hjärnskada. ”Se människan bakom” heter den, och tänker att det är just det som är så svårt.
En skrift från Hjärnkraft
Vi ser ögonblicksbilder av varandra, och skapar föreställningar om andra utifrån lösryckta beteenden och ord. Som ger en bild och i bästa fall delar av en helhet. Men för den som har berövats sin förmåga att kommunicera och själv göra sig synlig krävs det att andra hjälper till att synliggöra. Utan att förminska. Utan att frånta personen värdigheten och med respekten för individen i behåll. Det är lätt att säga att alla människor är lika mycket värda, men ändå rangordnar vi så ofta varandra i tanken. Bedömer. Värderar. Höjer. Sänker. Dissar. Hissar. Det är nog tur att det finns så få tankeläsare. Men ibland hade jag önskat vara just det. Som när jag talade med min pappa det sista decenniet i hans liv.
Ett av mina egna favoritbarnprogram när jag var sexåring var Kalles klätterträd. Häromåret köpte jag DVD:n, och nu är det en ny sexåring som har väldigt roligt åt Kalle. Härligt att denna enkla animering fortfarande går hem.
Signaturmelodin och texten sitter fortfarande. Här finns den i karaokeversion 😉
Det mest tirriterade humöret hjälptes upp av ett samtal från en god vän som jag inte talat med på länge, och en fin hälsning från en goding till syskonbarn.
Men direkt munter är jag ändå inte. Den naggade tålamodsreserven har bara nån droppe kvar på botten. Kroppen längtar ut. Och insidan längtar rastlöst ut ur den samarbetsovilliga kroppen. Till de raska och ensamma promenader som brukar ge kraft och vila åt både kropp och själ.
En bild från min senaste raska långpromenad. På en lunchrast i slutet av februari.
Det tycks som att en ny Facebookvila är på väg. Det brukar den vara när jag blir mer irriterad än upplyft av att titta in där. Kanske det finns ett nätverk för oss som har ett osunt förhållande till det där sociala mediet. Jag brukar inte kunna hålla mig därifrån om jag inte helt sonika stänger mitt konto. Så det gör jag ibland. Senast i februari-mars-april i år. En förlängd fasta. Förmodligen vore det en särskilt bra idé just nu, när sjukdomen hindrar mig från temperamentslugnande promenader i andra skogar än de oberäkneliga Facebooksnåren.
Igår råkade jag radera en lista med kamrater, utan att ha en aning om vilka det var. Bara att de blev färre. Med andra ord är jag varken bekväm med själva mediet eller hur det används, och fortsätter haka upp mig. Den som tröttnar på det får läsa nån annanstans.
Om Facebook ska vara min arena så vill jag vara personlig där. När andra ser det som att finnas med i adressboken, ser jag det som att vilja vara del i kommunikation. Och i vissa perioder blir det tydligt att jag inte vill vara personlig med alla som finns bland mina kontakter. De som kallas vänner, men som jag inte skulle kalla vänner i världen utanför. Möjligen bekanta. Ibland knappt det. När jag någon gång har rensat har jag haft ungefär samma kriterier. Och även nu skulle jag kunna välja bort en del kontakter.
– De som inte ger sig tillkänna
– Dem som jag knappt känner (igen om vi möts)
– De som aldrig har kommit med ett ord av uppmuntran, men som plötsligt kommenterar nåt ytligt och ointressant. Som en bild med hallon.
Just den sista kategorin har jag svårt med i alla möten. När en människa som mycket väl vet att jag har drabbats av något fruktansvärt (det hände efter min pappas skallskada och de misslyckade IVF:erna och tidiga missfallen) ändå bara ställer frågor om hallonen, bilen eller vädret. Jag förstår att det kan handla om rädsla för att göra fel, men är det något jag såras av så är det när någon låtsas som att allt är som vanligt och inte tar sig mod att ens med ett litet ”Hur har du det?” närma sig en vän i smärta.
På Facebook blir också annat tydligt. Sånt som inte syns i verkliga möten och personer som jag skulle kunna rensa bort bara för att de tar fram det sämsta i mig. Eller snarare att jag själv tilllåter dem ta fram mina dåliga sidor. De som gillar allt som andra gillar för att… (Ja, varför?) De som inte verkar vilja interagera, bara visa upp sig. Och så något som skulle kunna ge mig epitetet snobbakademiker: De som kategoriskt särskriver. Jag kan inte gilla en statusrad som säger ”…på väg till 50 års kalas”. Nedrans långt kalas. Ja, det sämsta i mig kommer fram. Jag sa ju det!
Det är farligt att skriva såna här listor, för det är oftast fel människor som tar åt sig och tror att ”hon menar mig”. Det är ju tråkigt, men idag är jag hård och tänker att rent krasst ligger det hos den andre om någon tar åt sig för sånt som gäller någon annan. Mitt problem just nu är fem månaders feber, motionsabstinens och en Facebookskog som lyfter fram bär som ger mig ont i magen. Men eftersom det är så svårt att skilja bären åt så brukar lösningen bli att jag själv lämnar skogen. Och håller mig till bären som jag är säker på och som hjälper mig att må bra. Såna bär finns förstås också på Facebook. Glänsande, välsmakande, som ibland dyker upp oväntat på ett sätt som jag inte hade kunnat föreställa mig. Det är inte så vanligt, men kanske har någon hittat också hit. I så fall passar jag på att säga TACK! För att ni finns där och gör att min del av skogen doftar gott. Trots febertrötthet och irritation. I skogens alla väder. I alla mina väder.
Vid födelsedagar och semestrar är det godkänt att köpa godisflingor i den här familjen. Såna där som annars är för sockerstinna för att passera som vardagsfrukost.
Häromdagen kom det här paketet hem.
ICA:s crunchy med mörk choklad, nötter och tranbär. Förmodligen inte sötare än andra söta flingor, men chokladen gjorde att det kändes än mer fel som frukost. Men på glass var det helt perfekt. I andra änden av dagen.
När jag är vid gott mod är jag mer tolerant med att andra gör andra val och har andra värderingar än jag själv. Då kan jag, inte alltid men åtminstone oftare tänka ”jahapp, så kan man också resonera” och gå vidare till nästa tanke. Men ju mer trött, stressad eller låg jag är, desto mer svartvit blir min egen blick. En oönskad synförändring. Det gäller i större utsträckning på Facebook, där det tydligare än i vanlig kommunikation märks när andra tänker annorlunda. Eller kanske snarare att jag tänker annorlunda…
Som det faktum att över elvatusen människor klickar gilla på en sån här mening.
Bilden hör hemma på en sida som kallas ”Vackra ord och citat”. I min värld är det varken vackert eller ett citat. Bara en mening liksom, och jag känner mig lika lite angelägen att gilla en sån mening som en sån här:
Kanske jag skulle testa att lägga ut den på Fejjan för att se hur många gillningar den fick. Nä, jag skulle bara bli än mer trött och intolerant. Som tjejen som la ut en bild på sin vanliga, normalkurviga kropp och fick över 70.000 gillningar och mängder av brev. I en intervju, och på sin blogg beskrev denna Linda-Marie det sorgliga i att en sån här bild på en vanlig människokropp är så ovanlig att den ger sån enorm uppmärksamhet. I vissa fall skulle en synförändring vara välkommen.
Det är något annat också. En ovilja mot att okynnesgilla. Därför gillar jag hellre det som sticker ut eller bränner till. Och gärna säger något om det som finns under ytan. Jag kanske hade gillat några såna här rader. Om någon annan hade skrivit dem. Om det inte just denna stund hade varit alldeles för sant.
