Det är extra tungt att vara sjuk den här veckan. För att jag gjort mer än jag orkar. För att kylan kommer med en symptomökning jag hade förträngt. För att jag är sjuk min tredje november och kanske kommer vara det tio novembrar till. Jag har svurit, dystrat, bittrat och febrat. Men så händer nåt oväntat. Ett brev kom två dagar innan det borde ha kommit.
Sarah Dawn Finers efterlängtade julplatta Vinterland. Ända sen min första sjuka november har hennes sånger burit genom ensamma dysterstunder och orkeskrävande men jubelgivande konserter. På fredag skulle Vinterland ha kommit. Till mig kom den idag! Antingen har nån på skivhandeln haft för bråttom, eller så har det jobbat änglar i posthanteringen. För det här var just vad jag behövde. Humörhöjande överraskning och musik som triggar både tårar och julkänslor. Så nu passar det fint att snön kom igår och att lampan i köket ser ut så här sedan ett par veckor tillbaka. Vinterland och stjärnglans i sjukstugan.
Och en massa adrenalin. Det är en farlig drog för ME-sjuka, eftersom den förtränger symptomen och får en att leka frisk. Som att plötsligt börja laga en indisk gryta till middag, skriva lite på två blogginlägg och att lyssna på nya skivan fyra gånger på raken trots att ljudkänsliga huvudet brukar protestera rejält efter fyra låtar. Snart ska jag stänga av och tagga ner. Ska bara njuta lite till först. Och förmodligen ångra mig när jag mår än värre imorgon – om inte änglarna jobbar övertid på andra håll än på posten. De har varit så osynliga på sistone att det inte vore mer än rätt.
