20130907-104816.jpg

I övermorgon är det 23 år sedan jag och min man blev ett par. En folkhögskolehöst när sommarblomster och höstlöv samsades som nu. En dag mitt emellan våra tjugoårsdagar. Det är en gåva att i mer än halva sitt liv ha fått älska samma person. Att genom livets småbekymmer, storsorger och vardagstristess få uppleva att kärleken håller. Så många relationer går i kras. Så många finns det som längtar efter kärleken men inte får fatt på den.

Igår när jag hade en yngre sjukling hemma från skolan läste jag mina gamla dagböcker medan han friserade mig. Varenda sida avslöjar att längtan efter kärleken fanns där tidigt. Textraderna i min dagbok är betydligt mer fjortisaktiga än jag nånsin har upplevt den fjortonåring som jag nu är mor till. Jag tänkte hela tiden på killar. 😉 Många tramsiga dagboksrader om “span” – men där under en allvarlig rädsla för att aldrig få bli älskad på riktigt. Tydligen pratade jag med min mamma om det:

20130907-110000.jpg

Inte förrän igår visste jag att vi hade slagit vad. Tänk om jag som kärlekstörstande fjortis hade vetat att jag innan jag fyllde 22 skulle vara gift, och att jag två decennier senare själv skulle vara mamma.

Related Posts

12 thoughts on “År och längtan

  1. Hi hi.
    Jag har också en massa dagböcker från 14is tiden.
    Mycket om killar.
    Sååå barnsligt 🙂
    Som 15 – 16 åring började jag sjunga i en ungsomskör.
    En farbror var med och sjöng i den kören.
    Han är min man nu sen 20 år tillbaka.
    Fast det hann rinna många bäckar under bron mellan körtiden och den tid då vi började snegla på varandra.
    Ca 17 år.
    Det hinner hända mycket på 17 år.
    Tänk om vi vetat då när vi sjöng tillsammans att det skulle bli vi.
    Nej det var nog tur att vi inte fick veta i förväg 🙂

    1. Härligt att höra om sagan om farbrorn och den lilla flickan! 🙂 Kanske får läsa den långa versionen om du skickar mig ett lösenord…

  2. Vilken härlig bukett och vilket härligt minne att hitta sådär i en dagbok! Tänk vad lite man visste om hur framtiden skulle bli när man var tonåring – själv vågade jag aldrig skriva ärligt ens i min dagbok, så jag har ingen aning hur jag tänkte, men gissar det det var ungefär lika realistiskt som dina framtidstankar med tanke på hur typisk tonåring jag var på den tiden. Inklusive tanken “jag kommer att aldrig ha nån pojkvän”, helt klart en klassisk tonårstanke! 🙂
    Grattis i förväg på bemärkelsedagen!

    1. Tack! Ja, det är fortfarande rätt pinsamt att läsa. Och rätt ofattbart att jag kunde skriva rätt välskrivna noveller ena stunden och sen göra litterära bottennapp i dagboken nästa stund 🙂 Jag tror jag inte kunde föreställa mig då att jag själv skulle läsa den där dagboken en massa år senare.

    1. Tack och detsamma!
      Ja, det är härligt med minnen och kärlek! “Det bästa som finns är familjen” brukar förresten vår son svara om man säger att något (annat) är det bästa som finns. 😉 <3

  3. Grattis! Kärleken är underbar! <3
    Hoppas det går bättre med vreden. Tyvärr kan man inte tvinga folk att ändra sig eller sina åsikter, bara hoppas på insikt. Förstår såväl din vrede gentemot dessa personer och även de ansiktslösa hoten som feber och förstörda planer. Skickar dig lite av värmen från där jag är nu (via Hongkong har jag smugit mig ut på nätet). Du är med oss i morgon vi en liten blå bil… 😉
    Kramar!

    1. Ååååååh! Tänk att jag får vara med! Pirr i magen och kärleksexplosion. Och välsignelse över er dag.
      Tack för värme av olika slag! <3

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *