Årskrönika av ett annat slag

En sjuk årskrönika, som kanske inte så många orkar sig igenom, men för mig var det viktigt att skriva den.
Jag fick syn på det uppenbara att jag inte är ute och cyklar när jag inte kan släppa tanken om att diagnosen som funderades ut i maj är rätt.
Jag fick syn på lärdomar som detta år har givit.
Jag fick syn på det sorgliga att många av alla dem som vi umgicks med i början av året har varit osynliga under det senaste halvåret. Det är min sorg just nu. Att så många av dem som jag har kontakt med när jag är frisk, inte är synliga nu, vilket får mig att sörja de där orden som kan lysa upp den mörkaste natt: “Jag tänker på dig”. Ett friskt halvår skulle jag inte ha reflekterat över det, eller helt enkelt tagit kontakt som jag så ofta gör.
Jag fick syn på att sjukdomstiden givit mig nya vänner, som delar samma slags ledsamma erfarenheter som jag. Och att det i såna möten kan skapas nya band.

Ett år har gått, det har blivit något helt annat än jag kunde föreställa mig. Och det är ohyggligt svårt att tänka på 2013 med hopp. Det är min bön, att hoppet ska orka sig fram fastän ovissheten härjar.

JANUARI
Mängder av vänbesök, jobb, musik, familjeliv
Guldminne: familjedygnet på hotell när dottern fyllde 13. Vi drömde, myste och gjorde planer för sommaren och livet.

FEBRUARI
Jobb, flera vänbesök, ideella uppdrag och lite till jobb.
Guldminne: Tjejhelg respektive grabbhelg för föräldrar och barn i två stugor under årets kallaste dygn.

MARS
Jobbframgång. SJUK: feberdebut, dotterns Londondebut, feberledig, febrig på jobbet, bokning av drömresa, gudstjänstledning, vänbesök
Guldminne: En lyckad LEAN-dag på jobbet som planerats länge, besöktes av flera hundra och uppskattades mycket.

APRIL
SJUK: oavbruten feber, sjukskrivning, påsksjuk, tre inställda resor, valborgsjuk
Guldminne: Besök i sjukstugan de dagar familjen var bortrest och de nattliga tårarna var många.

MAJ
SJUK: remiss till infektionsklinik, inställd resa, utredning, skräck, diagnoshopp, många kryapåhälsningar, sonens dansuppvisning och dotterns sångframträdande som gav mer feber men mycket lycka
Guldminne: citat ur mina dikter publicerades på den norska hemsidan och ordbanken Siterte sitater

JUNI
SJUK: googlingsdoktorand med läkardebatter och diagnosteori, försöksmedicinering med tuffa läkemedel, skolavslutning med dotters skönsång, avbokad drömsemester, flytt till lånelägenhet under köksrenovering
Guldminne: midsommarafton då orken tydligt steg så att jag orkade fira/soffvila med familj och kära grannar.

JULI
SJUK: lite piggare och lite lägre temp, åtta piller om dagen, sjukhusbesök, hopp, galet spontant beslut om att våga hoppet och flyga till Spanien för semester med vänner.
Guldminne: att sonens sexårsdag kunde firas med poolparty som planerat, och att mamman orkade vara med någon timme i skuggan. Och till och med badade!

AUGUSTI
SJUK: fortsatt medicinering, sämre efter resorna, sen piggare och några tillfällen då febern släppte greppet en kort stund, läkaren avskrev diagnosen, avslutad medicinering och därefter högre feber igen, testjobb som fick avbrytas, färdigbyggt kök och hemflytt vid makens födelsedag.
Guldminne: den himmelska känslan av att huvudet blev lätt och kroppen blev stark, koll på termometern som visade normala 36,4. Ungefär en timme…

SEPTEMBER
SJUK: lika sjuk som före behandling, patient som tror att diagnosen ändå var rätt, läkare som slutar utreda, avskriven från infektionsklinik
Guldminne: höstfärger och födelsedagsuppvaktning

OKTOBER
SJUK: bråk med vården, arg och tårfylld kamp som gav remiss till nytt sjukhus, tårar, Torka aldrig tårar, färre kryapåhälsningar, snö och Världens barn.
Guldminne: att min roman Väntrum, med många vänners generösa hjälp, kunde ges ut i den nuytgåva som var nästan klar när febern trängde sig på

NOVEMBER
SJUK: fortsatt lika sjuk, släktträff, sjukhusvecka på annan ort med smärta, hopp, tårar, vänskap, förtvivlan, längtan, Ljust & fräscht.
Guldminne: när kära vännen sjöng Sarah DF:s “Var inte rädd…” ända in i sjukhuset så att jag klarade en skräckfylld undersökning. Och när en god vän, som en gudagåva, blev chauffören till hemresan.

DECEMBER
SJUK: väntan på provsvar, adventsmys, sorg över frånvarande vänner, tacksamhet över nya vänner och närvarande familj och gamla vänner, timmar av brist på tillförsikt, ögonblick av hopp.
Guldminne: besök av chef och samtal från doktor, som gav hopp trots att ovissheten är överväldigande.

20121230-112813.jpg
Fantastisk decembergåva som doftar omtanke

Related Posts

16 thoughts on “Årskrönika av ett annat slag

  1. Jag gråter när jag läser din årskrönika.
    Så mycket svårt du haft…
    Och ändå orkar du samla på Gudlminnen.
    För mig är det imponerande.
    Nu ser jag knappt vad jag skriver för tårarna rinner så…
    Du har min omtanke och värme om du vill.
    Kram från Tolmia

  2. Åh vilken årskrönika 🙁 fyyy vilket jobbigt år du har haft! Jag hoppas att nästa år blir rena motsatsen, fyllt av hälsa och energi. Och att du får behålla den kärlek och de vänner du redan har så klart 🙂

    Och – jag tänker på dig!

    Många kramar från mig

    1. Ja, jag häpnar nästan själv – och tänker på dem som är kroniskt sjuka. Detta känns som en evighet… tänk att alltid känna sig sjuk 🙁
      Tack för goa omsorgen!

  3. Fy sablar… du har verkligen haft ett pissigt år. Man får väl tacka sin smala lycka att det ändå _har_ funnits guldklimpar av glädje mitt i det mörka.

    Det där med hopp är svårt. Själv misströstar jag allt oftare att jag kommer nå mina mål och komma ur den här evighetslånga svackan. Samtidigt är det något som inom mig envist kämpar emot, som gastar att det KOMMER att lösa sig. Det finns lixom inga andra alternativ… jag tänker att ” allting löser sig, kanske inte när man vill eller som man vill – men allting löser sig”.

    Kram kära du
    Jag tänker ofta på dig!

    1. Tack goa du! Ja, den tron har jag också, trots att hopplösheten härjar rätt ofta. Till sist klarnar allt, och livsvävens färger blir tydliga. Det kan bara göra så ont när man ligger där i vävstolen :-/
      Så jag hoppas för oss båda att 2013 kommer föra med sig guldtrådsstråken vi knappt vågar hoppas på.

  4. Det är bra med krönikor som säger sanningen. För de friska som påminnelse att vara tacksam för hälsan, och komma ihåg den som är sjuk. För dig som förhoppningsvis ett minne blott då du läser den på nytt nästa år. Med hopp om ett friskt 2013.

    1. Tack Sandra!
      Ja, när alla vardagssnuvor rullar på kan ju det vara tillräckligt besvärligt, så jag ser fram emot ett “efter” när jag suckar över nåt småttigt och sen läser detta. Som nåt som är förbi.

  5. Jag fortsätter heja på dig, att orken avtar är inte konstigt men släpp inte hoppet ur sikte: punktmarkera den rackaren och fortsätt hålla dig ovanpå vågorna!
    Att kämpa mot/med vården är inte lätt heller, glöm bara inte bort att det är människor bakom besluten och människor, vi är påverkbara! 😉
    Gott nytt år hälsar miss mary

  6. Ett tungt år. Tänk att det skulle bli så för dig. 🙁 Att lika länge som jag har haft mitt barn, lika länge har du varit sjuk.
    Jag hoppas få se mer av dig, som människa och som författare under 2013. Gott Nytt och bättre år!

    1. Oj, den jämförelsen gjorde tiden ännu tydligare… Tack för ömsesidigt hopp! Vi har inte sett varandra 2012, men jag minns mötena 2011 med (feberfri) värme.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *