Dagarna går och bloggen står… alltför still! Det får mig att återigen fundera på skrivandets vara eller inte vara. Som bloggare vill jag skriva engagerat, ofta (minst en gång om dagen) och mer om livsfunderingar än om vardagsbestyr. Jag vill bjuda på bilder och vill skriva bara när det flyter lätt och i slutändan ger mig mer kraft än det tar. Det ett och ett halvt år som passerat har jag hittat ett meningsskapande i allt mitt soffliggande, genom att liggandes använda telefon och läsplatta till att skriva dikter och blogginlägg som ibland haft betydelse för nån annan, men nu när jag prövar mina krafter allt mer får jag mindre lust eller ork att skriva när jag väl vilar. Då behövs återhämtningen. Så om jag ska fortsätta blogga behöver jag hitta nåt nytt förhållningssätt till det skrivandet. Nåt som inte suger kraften ur mig. Nu är det tydligt att den behövs för tillfrisknandet. Jag har varit borta så länge från ett aktivt, tänkande liv, att det liksom tar musten ur mig nu att försiktigt börja ta några steg tillbaka.

De senaste dagarna har jag tagit några såna steg. Helgbesök av vänner som inte känner vår stad, men nu fick se några av turistmålen och favoritkusten. Fotominnen och framtidsfunderingar.

20130819-102806.jpg

När de begav sig hemåt följde jag med i bilen till huvudstaden, för att förverkliga en av sommarens drömmar. Sarah Dawn Finer, den nya stjärnan på min himmel, var solist till Kungliga Filharmonikerna på DN:s traditionsenliga utomhuskonsert. Häromveckan nämnde jag drömmen högt för två gamla vänner som jag inte mött tillsammans på flera år. De visade sig att de båda var lediga igår och vi kunde kombinera en helt magnifik konsert med ett efterlängtat möte. Idag känns det i kroppen som om jag genomförde ett marathon igår. Nu vet jag inte hur kroppen känns efter ett marathon, och kommer inte ta reda på det, men kort sagt är jag trött och sliten. Nu återhämtar jag mig på ena vännens soffa och läser två Saror som båda gnistrat på min himmel det senaste året.

20130819-102821.jpg

Det gäller att samla på stjärnorna så att himlen inte blir så mörk. Om nån timme ska jag ta mig till ett möte med en annan stjärna. Ännu ett möte med en bloggvän som berört mig, men som jag hittills inte delat luft med. Så fastän jag funderar hit och dit om bloggandet, så finns det inga tvivel om att det här skrivandet har givit fantastiska gåvor i form av relationer, reflektioner och godartad bekräftelse. Ofta betraktas behov av bekräftelse som ett beroende eller en otäck svulst som ska betvingas med alla medel, men jag tror på den goda bekräftelsen. Det kanske får bli temat på nästa dikt. Och temat på nästkommande timmar får bli vila.

Related Posts

4 thoughts on “Återhämtning

  1. God bekräftelse tror jag också på.
    Ibland kanske vi inte förstår själva att det är Gud som ger uppmuntran genom någon människa.
    Vi bara suger i oss.
    Och det är bra.
    Och ibland till och med livsviktigt.
    Och ibland klantar vi till det när vi ska försöka hitta på nåt att säga (iallafall) jag.
    Kanske blir din blogg en uppmuntransblogg.
    Jag hoppas du fortsätter blogga och att du hittar den inriktning som passar dig nu i en ny situation.
    Du har iallafall trots egen sjukdom varit ett enormt stöd för mig.
    Jag är så tacksam.
    Sen gläds jag att du hittat din stjärna Sarah Dawn Finer.
    Fast att mäta sig med Lars Winnerbäck kan nog ingen hi hi 😉

    1. Tack för fina ord, Tolmia! Jag är så glad om du hittat uppmuntran här – och hos din största stjärna på artisthimlen! 🙂

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *