Jag har ännu inte vant mig vid den funktionsnedsättning som drabbat mig, och jag märker att jag är så väldigt obekväm med att sticka ut. Trots att jag tycker om att inte glida med strömmen så är det obekvämt detta att inte alls ha valt det själv. Det har gått bra att göra rullstolspremiär. Jag kan delta lite mer i det som sker utanför hemmet när jag använder de hjälpmedel som finns. Ändå är det så svårt att vara annorlunda. Att tro sig vara föremål för andras blickar och inte riktigt veta vad de tror om mig. Som när jag sitter i bakfälld solstol under sonens fotbollsmatch och någon påpekar att jag verkar ha det bekvämt. Vad betyder det? Ser det ut som att jag är slö som inte orkar stå, när verkligheten är sån att jag inte hade kunnat se matchen om det inte varit för stolen, solglasögonen, solhatten och vilan före och efter?

Ibland tyngs jag av detta att sticka ut på ett sätt som jag inte gjort förr, och grubblar över vad människor tänker om mig.

Så ser jag på min son. Som svart sticker han alltid ut i vår familj och i de flesta sammanhang vi rör oss, så länge vi bor i den här delen av världen.

Han kan inte välja bort det. Vi har valt åt honom.

Vi kan ge all vår kärlek till våra barn, men vi kan inte påverka det som de kommer att möta. Och som adoptivföräldrar har vi på ett sätt valt att placera vårt barn i ett sammanhang som kan innebära utanförskap.

famnen
Foto: Ekhemmanet

Kanske har jag för första gången i livet fått smaka en smula på det utanförskap som det kan ge att avvika från mängden. Jag kommer aldrig att helt kunna sätta mig in i hur en annan människa har det, men jag kan sätta mig in i saker olika svårt eller lätt. Jag har lätt att sätta mig in i hur det är att vara rödlätt och överviktig, att ha katt, att drabbas av sorg eller depression, att kunna sjunga, att vara barnlös, att bli förälder, att lida av kronisk sjukdom, att vara vit i ett land där de flesta är svarta men vita har (givit sig själva) hög status, . Sånt som jag själv har erfarenhet av och kan relatera till. Jag kommer däremot aldrig att veta hur det är att vara svart i en vit kontext – men jag kan på något vis ana det en smula tydligare nu. Och den utmärkta dokumentären Raskortet bidrog med ytterligare en smula. Missa inte att se den på SVT Play, du som är intresserad av hur andra människor har det och hur kan du bidra till att inkludera.

Timbuktu berättar om utanförskapet i en av sina nya låtar.

Related Posts

5 thoughts on “Att vara den som sticker ut

  1. Som modern sade: hur man än gör har man ändan bak. Ja att vara eller tillhöra ett utanförskap. Ofta är det “världen”, samhället, etablissemanget som skapar dessa epitet åt oss. Idag är det ju inte ovanligt att vara färgad i Sverige heller. Jag kan faktiskt inte tycka att sonen tillhör ett utanförskap. Det är ju många från andra kulturer som kommer hit nu så det är ju inte på något sätt uppseendeväckande såsom det var på 60 talet tex.

    Det är svårt dock med sjukdomen, huruvida man sticker ut eller är osynlig.. Ingen av delarna är så bekväma. Jag tänker i det närmsta nu på artikeln om tjejerna med permobil i Göteborg. Det är ju när andra väljer att påtala olikheten på ett dåligt sätt som det blir obekvämt, eller rent av stötande. Men det är ju inte ens eget fel för det att andra människor inte har vett, takt och ton. Tyvärr går det inte att skydda vare sig själv eller andra från den typen av upplevelser. Vissa saker får man lov att passera, är det för grovt anmäla. Men det ska aldrig vara ens egen skam att man är olik, född eller förvärvat

    Man är den man är och det får människor acceptera. Men ibland är den egna acceptansen det tuffaste hindret och ibland får man sätta på skygglappar och sträcka på sig. Det är din frihet att kunna komma ut, det ska ingen kunna förminska, förlöjliga eller ta ifrån dig.

    Förstår dock att du känner dig ovan, men du vänjer dig så småningom.

  2. Ja det är så olika för oss alla.
    Man kan sticka ut på så många sätt.
    Förstår om det är ovant för dig.
    Först sjukdomen och sedan nya hjälpmedel.
    I mitt område sticker ingen ut genom att vara svart.
    Och var och varannan bär slöja här.
    Helt naturligt.

  3. Ja att uppleva sig annorlunda ,att sticka ut är inte lätt ,ssk i början. Ibland får man kommentarer som blir som nålstick eller så får man uppleva nålstick eller så ser man blickarna eller så blir men osynlig. När jag kom på min första teckenspråkskurs för föräldrar med barn med hörselhandikapp var en vecka där jag var totalt osynlig för de andra kursdeltagarna. Jag råkade komma lite sent vilket berodde på transporten, och var tvungen göra entré med buller o bång o få hjälp av folket på hörselpedagogiska enheten att ordna ett bord och sen lägga mig på bordet. Kursledaren var döv så henne kunde jag inte prata med o de övriga pratade inte med mig hur jag än försökte. Jag stod vid fikat inte en reaktion från ngn, de kunde jj ha ställt frågan varför sitter du inte så hade då fått veta istället för att osynliggöra mig. Jag borde ju ha vant mig under alla dessa år men i hösts när jag skulle sjunga på jazzfestivalen och låg mitt i den stora sammansatta kören fikc jag höra att jag inte var önskvärd om jag tänkte ligga av en medkorist o en annan undrade om ajg hade snuttefilt o nalle med mig. Då reagerade mina körkompissar o blev jättearga o ville ta upp en diskussion men det ville inte jag-. Jag tror folk har svårt med det som är annorlunda och inte vet om de ska skoja om det eller hur de ska ta det. Den vanligaste kommentaren jag får är “att oj vd skönt du har det som får ligga”. De som är rakast är barn de frågar “varför ligger du?” och de frågorna är “roligast” att svara på .
    Men jag tänker ju fler som vågar visa att de törs vara med i samhället fast de är annorlunda dess bättre blir samhället. Jag känner att jag har förberett vägen att våga ligga överallt så nu är det fler som vågar lägga sig i vår kyrka. Det farligaste är när man börjar låta andras åsikter styra en så man inte törs. Det var så roligt nu på studentbalen att där kom även rullstolsburna med sina assistenter, flera som par , från riksgymnasiet för rörelsehindrade och rullade in på röda mattan. Ofta kan de hamna utanför o betraktas som en grupp men här var de individer på samma villkor bara med lite extra händer o fötter. .
    Jag hoppas att du aldrig ska behöva möta konstiga kommentarer och att du ska få större o större mod att vara med på dina villkor och likaså att Ambros alltid ska få känna sig som vilken annan svensk som helst. Kramar och böner och tack för all omtanke

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *