Nu kommer de vanliga inläggen blandas med kalenderluckor. Sen förra advent har jag (som sagt?) klurat på om det kunde gå att göra en julkalenderbild med klickbara luckor. Det jag inte kunnat lösa är att hålla diktluckorna borta från den vanliga bloggen. Så mina bloggläsare får stå ut med att det kommer dyka upp en dikt om dagen här, och diktläsarna får finna sig i att landa mitt i bloggen. 😉 Och de som tycker det är överkurs att klicka på luckor kan vänta till kvällen då jag publicerar dagens diktlucka på Ekhemmanet.

Livet just nu handlar mycket om att lära mig hantera min rätt snålt beskärda del av ork. Både igår kväll och i förmiddags förbrukade jag mer än jag egentligen hade (skedteorin är en omständlig men mycket träffande beskrivning av hur det är att ha mer begränsad kraftdepå än andra), så nu ligger jag i kökssoffan timme ut och timme in.

Här låg jag också tidigt imorse, och lät soffan bli fond för en paketkalender till barnen. De senaste åren har de fått ett litet paket varje söndag i advent istället för småprylar varje dag. Jag gillar paket och älskar julkalendrar, men tycker inte så värst mycket om småprylar. När (nåt av) barnen var i pusselålder var det perfekt med 24 paket innehållande pusselbitar, men nu är den tiden förbi. Så i år blir det fyra bonuspaket åt dem var i december. Godingtösen sa idag att ”då är det ju en riktig adventskalender!”

Igår höll jag mig hemma från en tradition som jag helst inte vill missa. Kyrkans missionsauktion där alla inkomster går till EFS-kyrkans utlandsarbete/mission/bistånd. Jag skickade med mitt vanliga bidrag: ett auktionslotteri. Man auktionerar ut något som funkar som lotter och sedan dras en vinnare som får den cellofanprydda högvinsten. Käre maken berättade att flera av mina små simpla majsburkar inbringade 500 kr/st. 🙂 Fina pengar till gott ändamål.

Imorgon är det dags för lucköppning. Första december. Första advent. Första luckan i diktjulkalendern som har växt fram under en längre tid.

Välkommen till sidan http://cecilia.ekhemmanet.se/julkalender om du vill följa med på en liten diktresa i december.

Och om du provar öppna nån lucka för tidigt blir det pinsamt. 😉 Felmeddelandet kommer automatiskt när man hamnar på en ännu ej aktiv sida. Men så värst pinsamt är det väl inte.

Advent gör mig gott. Alltså frossar jag. På enklast möjliga sätt blir det lätt stämning. Ostruken duk, posthögen gömd och glömd och halvhjärtat sopat golv. Men mycket advent.

Efter en del morgnar som varit för tjatiga, var det läge att bryta mönster. Inslag av gnäll och tjat och suckar mellan förälder och litet barn ger en för oharmonisk start på dagen. Så idag fick det bli harmoni.

Mängder av tända ljus, julsånger och godisfrukost för dem som ville ha. Harmoni är bra också för mig, som har en del att smälta efter ett läkarbesök. Och ska man öva i förtröstan så är en försmak av advent att rekommendera.

Det har hittills varit en helg med stora upplevelser varvat med vila. I fredags mötte jag en god vän vid tåget och efter Astrid Lindgren-spel och fika med barnen drog vi på oss finkläder och åkte för att lyssna på Sarah Dawn Finer.

Det var ett hotell i stan som hade ordnat ett unikt koncept med fin fyrarättersmiddag kombinerat med intervju och konsert med Sarah Dawn. Det kostade, men smakade helt fantastiskt. I alla bemärkelser. Vi satt nära scenen, såg och hörde allt och åt otrolig mat. Och om jag jämför mitt mående med den förra SDF-konserten i april så märker jag att febern och värken är lindrigare nu. Den är fortfarande too much, särskilt efter såna här utflykter, men definitivt inte så illa som då.

Så blev det en eftereuforisk och huvudvärkig lördag med vila inför nästa unika ljusögonblick. Sundsvallsidén Lyslördag. Trogna bloggläsare känner igen att jag skrivit om det tidigare, och att jag sörjde att jag var för sjuk för några timmar på stan förra året. Nu klarar jag det. Kunde gå omkring lite med sonen och sedan vänta in ljuset på det helt mörka torget. Först när alla lampor är släckta märks det hur mörkt det egentligen är. Sång av fina körer, en fantastisk operaröst och en inte lika imponerande röst som sjöng signaturmelodin, Stad i ljus, samtidigt som alla adventsljusen i stadskärnan tändes upp. Men oavsett sångare så blir jag rörd varje år jag får uppleva detta. Som en adrenalinkick när den ståtliga granen vi stod under, i mörkret, plötsligt tändes upp under refrängen till Stad i ljus.

Granen är dessutom en gran jag sett på en älskad plats ända sen jag var barn. Nu avslutar den sitt liv med att förgylla advent för många.

Huvudet berättar att det var ganska slitsamt att stå ute i blåst och kyla igår, så idag blir det vila stora delar av dagen. Just nu väldigt stillsam, när min pratglade morgonkompis sover hos mormor. Det är väldigt sällan som han har sovit borta, så det känns tomt. Och lugnt. 😉

Marken har sen igår morse varit täckt av ett tunt lager kristall. Julstämning. Novemberljus.

Snö. Så efterlängtad. Jag längtar efter mycket snö. Lätt och skottvänlig. Bara min kropp återfår kraft och tillfriskningstakt. Nu marinerar jag den i julstämning och en röst som jag ser fram emot att få höra live igen. Ser fram emot är för vagt. Toklängtar är ordet.

Från julskivan Winterland, Sarah Dawn Finer.

Ibland kommer upplevelser som fyller kroppen, som gör en uppslukad på ett sätt som får annat att blekna. Som gåvan att bli bjuden på jazzkonsert extra allt med en nyupptäckt drömröst.

En fantastisk kväll som, eftersom den inträffar under en inte riktigt så fantastisk vecka hälsomässigt, kräver mycket vila både före och efter. Då är det skönt att låta sig uppslukas av något som får tiden att gå, kroppen att vila och framtidsoron att pausa. Grey’s Anatomy.

Jag har fått låna alla säsonger av en kompis. Finfin gåva också det. Relationer, dramatik, liv och död, kärlek och medicin. Tänk om jag också kunde få svaret på det medicinska mysterium som är jag.

Förutom envis feber och för dagen också en portion uppgivenhet:

Då är nog detta det skönaste hindret.

Som jag har längtat.

Nu är den här. Hyacinten. Ynklig just nu, men snart till stor glädje. Frisk och stark och väldoftande.
Kanske är det en spegel. Mig själv jag vill se i den lilla löken. Ynklig och färglös sen länge. Men kanske förändrad med tiden. Jag hoppas.

Jag frågade blomsterförsäljaren vad blomman behöver för att blomma fort. Vatten och värme.
Tänk om det fanns så enkla recept också för sjuka människor.