Inte förrän jag blev mor till ett svart barn har jag riktigt börjat tänka på vilken betydelse det har hur vi sätter etiketter på varandra. För det gör vi. Sätter etiketter, beskrivande ord på dem som ser ut, tror, lever, rör sig eller gör annorlunda än vi själva. Som om jag är den objektiva varianten av människan och alla som inte är som jag ska beskrivas utifrån mig själv. Som om de är avvikande. Jag har funderat länge på varför jag inte kan kalla min son färgad eller mörkhyad. Det har funnits ett instinktivt motstånd mot de orden, men jag har inte kunnat formulera varför. Men nu tror jag att jag börjar landa i något och formulerade mig just om det på min diktarena.

Jag kallar dig inte färgad
– för du är inte en korrigerad variant av mig.

Jag kallar dig inte mörkhyad-för jag vill inte vara normen, definitionen som beskriver dig.
Som en avvikelse.

Jag kallar dig svart och mig vit
– inte för att det beskriver exakta nyanser, men för att det gör oss mer jämlika. Vi definierar oss själva. Som vi är. Inte i jämförelsen.

Den senaste veckan har frågan blivit tydligare, när två personer jag mött har gjort sina varianter av definitioner.

Först en person som helt verkat ha missat att n-ordet inte är ett neutralt ord och använde det som ett beskrivande ord vilket som helst. Ordet kom upprepade gånger efter att vi talat om när hen skulle beskriva någon med samma hudfärg som min son. “Du kanske menar att han var svart” räckte för att en insiktspolett skulle trilla ner.

Sen en person som jag inte känner och som sa “Jaha, A, är det din son? Han som är….”
Tystnad. Jag fick aldrig höra exakt vad min son är, men kände definitionen, och kanske t om n-ordet hänga i luften.
Ja, vad är min son? Danskungen. Spellevinken. Mysproppen. Filosofen. Familjefantasten. Schyssta kompisen.
Det finns massor av sätt att beskriva båda våra barn, men det ena skulle aldrig beskrivas utifrån sin hudfärg. Åtminstone inte i vår del av världen.

Det är nog svårt att vara svart i Sverige också utan att bli påklistrad en nedsättande etikett som vita människor använder bara för att de tycker sig ha rätt till det, för att de vill provocera eller som vid ett av veckans möten – för att de har missat rätt många decennier av språk- och människosynsutveckling.

20130923-114748.jpg
Våra barns händer.

Related Posts

12 thoughts on “Etiketter på mitt barn

  1. Ja, så svårt det är med beskrivningar. Skulle man presentera din son, eller min, skulle man självklart välja att berätta om hans egenskaper, vad han gillar eller är bra på – och då är hudfärgen inte relevant alls! Men ska man, som jag på jobbet ibland, fråga någon om ett visst barn av nästan 400, så blir det oftare utseende som får beskriva, för att välja något som är signifikant i just den gruppen. “Hon med grönt hår” eller “han som är svart” skulle jag nog kunna säga. I andra sammanhang är inte dessa egenskaper signifikanta – allt beror ju på sammanhanget. Men n-ordet skulle jag givetvis aldrig säga!! jag förstår inte varför någon alls gör det :-(. Men ibland är det svårt att veta vilka andra ord som är okej. Tack för dina tankar. Jag har aldrig tänkt på orden svart kontra mörkhyad på det sättet, men förstår hur du tänker, och då är svart onekligen ett bättre ord.

    1. Jo, det är sant. Det är nog svårt att komma ifrån att människor beskrivs utifrån utseendemässiga särdrag. Men det vore uppfriskande om inte hudfärg eller funktionsnedsättningar i första hand användes för att beskriva människor. Utseende och prestation är väl det som används generellt.

      “Ja, du menar han som är en så bra kompis”. Eller “Ge den här till Anna, ja du vet hon som alltid brukar hjälpa andra med matten.” vore roligt att höra, men kanske inte helt sannolikt.

      1. Jag håller med dig, men det bygger på att man faktiskt känner barnen, om du förstår vad jag menar? Om jag ska säga något till en kollega om något jag såg på skolgården, som involverar ett barn jag absolut inte vet något om, inte namn, inte årskurs, inget, så har jag inte mycket mer än utseendet att gå på. Ska jag säga något om ett barn jag känner beskriver jag givetvis barnets sätt istället – om jag inte rentav vet vad barnet heter :-)!

  2. Ibland tänker jag på vilken lärdomsresa det är att bli mamma till ett svart barn. Eller brunt, om man nu föredrar det. Det vidgar världen och förståelsen för långt fler än bara ens egen familj eller situation, tycker jag. 🙂 Det är bra, samtidigt som det naturligtvis är nedslående att upptäcka vad många får stå ut med varje dag, i det “toleranta” Sverige.

    1. Jag instämmer. Och småskäms över att ha trott mig ha så goda insikter om fördomar… Vi lär oss allt eftersom. Den här frågan gör det så tydligt.

  3. Jag skulle irritera mig om någon tystnade sådär som du beskrev, för då betyder det ju att det är ngt laddat för den personen att din son är svart.
    Men färgad och mörkhyad förstår jag inte riktigt varför det är fel. För motsatsen till mörkhyad är ju ljushyad, och det är väl inte norm bara för att man säger mörk och ljus? Mörk och ljus, de orden uppfattar jag på samma sätt som svart och vit. Färgad, ofärgad är lite mer konstigt för vi vita har ju en färg, vi är ju inte ofärgade. Fast å andra sidan brukar jag kalla de där väldigt vita svenskarna för genomskinliga, för man ser ju deras blodådror.
    Vad är det för fel på etiketter, om de inte är menade att utesluta någon? Om jag beskriver för min syster att killen jag träffat är en sån där ljus, nästan genomskinlig kille, för att hon ska få en bild av hur han ser ut, eller om jag säger att han är en mörk kille, jag har aldrig förstått varför det är fel.

    1. Eftersom begreppen ljushyad och ofärgad aldrig används så är väl det för att det ljusa är normen tänker jag mig. Jag säger bara att begreppet mörkhyad är fel för mig, och att jag börjar inse varför jag aldrig använder det. Det är nåt distansskapande och ojämlikt med det som jag inte tycker om. Ett konstaterande som jag tror att inte alla håller med om, men som absolut får konsekvenser för mitt eget språk.

  4. Jag brukar säga svart för att mina vänner i Kenya säger det om sig själva. Eller rättare sagt: de beskriver varandra med orden brun eller svart ungefär som vi beskriver varandra som brunhåriga, blonda eller gråhåriga. Men av någon anledning tycker jag det låter konstigare att säga brun, kanske för att jag då associerar till solbränd… Ordens laddning är intressant och ibland en balansgång eftersom vi lägger olika innebörd i dem.

    1. Jag tycker också brun känns lite konstigt, om än rätt rent färgmässigt. Och ur barns perspektiv.
      Jag tänker att det är helt annorlunda när svarta säger “dark in komplexion” än när vita säger mörkhyad. Men det är jag det. 😉

  5. Man blir mörkrädd varje gång någon dräller ur sig sådana saker. Tyvärr förekommer det alldeles för tätt inpå också. Skrämmande!
    Vacker bild <3 Kramar!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *