En slags hälsoresa är det att vara i vila med de tre personer som jag mår bäst med. Inga avmagringsdieter precis, utan gott, gott, gott. Nu vilar jag stilla efter den första utflykten medan övriga familjen är på den andra, och mer fysiskt krävande, utflykten för dagen. Jag tryckte in en favoritfilm i DVD:n. Just det. Hälsoresan. Det här lilla klippet är ett exempel på varför jag gillar Stig-Helmer-filmerna så mycket. Fördomsrondell.
De har varit före sin tid Lasse Åberg och gänget. Och filmerna fungerar som feelgoodmedicin för mig, Kanske blir det Sällskapsresan, originalet som familjefilm ikväll. Den filmen hade jag som terapi under tonåren, och såg om och om igen.
Där vi är finns det vatten. Varmt vatten. Vi badar medan vårt hem och vår kisse får omsorg av andra händer. En lång tid av sjukdom, mer än 1,5 år, tycks verkligen ha vänt. Jag mår lite bättre och kan börja röra mer på mig. Varmt vatten varvat med fullständig vila tillsammans med dem som står mig närmast, är fantastisk återhämtning. Jag är så tacksam. Särskilt när jag ser på cancergalan och tänker på hur mycket värre allt hade kunnat vara…
I vattnet övar lilla barnet på att flyta. Jag berättar att vattnet bär honom, att han kan lita på det. Så hör jag honom viska för sig själv när han ligger där i det blå med min hand lätt stödjande under sig:
”Vattnet bär mig. Jag kan lita på vattnet.”
Det är lov. Hela familjen är ledig, och när det är så känns det som semester också för den som är sjukskriven. Vi har lånat ut vårt hus och vår katt och lånar själva på annan ort. En tröttande resa men ett ljuvligt mål som ger ett verkligt avbrott från vardagen, en vila och ett klimat som förhoppningsvis råder bot på höstförkylningarna som har avlöst varandra och hindrat mitt tillfrisknande.
Alla sover, men jag är vaken sen rätt länge. Hemma väcks jag lätt av katten (som nu väcker husvakten alltför tidigt), av väckarklockan som talar om att det är dags att få barnen till skolan, av lilla barnet som vill ha sällskap när han vaknar. Och när jag väcks tänker jag alltid att om jag bara fick hade jag kunnat sova tre timmar till. Så får jag chansen. Alla sover länge, ingen katt som jamar. Då vaknar jag i tidig, tidig gryning. Ligger och blundar länge för att försöka somna om, ger upp och tittar på klockan.
Men vad är klockan egentligen. Det går inte att lita på tiden när någon bestämmer att alla klockor ska byta timme, och när telefonen ställer om sig själv så att det inte går att veta vad som är ny eller gammal tid. Efter räknande hit och dit insåg jag vad klockan var och att jag har sovit omkring åtta timmar. Det är en lång natt för min del. Så jag gav upp somnaomförsöken och pratade lite med er istället. Hej, hej!
Långsamt, långsamt får jag ta mig genom dagarna för att tillfrisknandet ska fortsätta framåt. Jag mår bättre, men om jag slarvar med vila så går det lätt bakåt igen. Fingertoppskänsla och tålamod verkar behöva vara avgörande ingredienser tillsammans med pillren i medicindosetten. Myrstegen fortsätter åt rätt håll om kroppen får den vila den behöver. Och det är betydligt mer vila än jag egentligen har lust att ge den. Så jag tar hjälp. Låter teven rulla, också den med långsamhet som tema. På SVT:s Öppet arkiv finns många timmar av långsam underhållning. Som Lackalänga från 1987.
Den här serien om en folkhögskola gick på teve ett par år innan jag själv gjorde mina år på folkhögskola. Jag såg inte så många avsnitt då, som 17-åring, men gör det nu. Långsam gestaltning, vilsam igenkänning, och starka påminnelser om vad folkhögskolelivet gav mig. Det viktigaste var min man. Två veckor efter terminens start var vi ett par. Min stora kärlek och jag. Det är 23 år sedan nu. Mycket har hänt sen Lackalänga och vår folkhögskoletid. I världen, med tekniken, i det egna livet. Mycket händer ännu. Glädjevågor, orosmoln och vardagsstiltje. Och i allt det finns kärleken kvar.
För ett tag sen packade jag en enkel fikakasse innan jag hämtade gossen på skolan. Vi åkte en kilometer och parkerade intill den fiskdamm där jag tillbringade min barndom. En liten sjö som fylldes med vatten (och fisk) sommartid och töms om hösten. Runt om går elljusspår och promenadstigar. Där har jag åkt längdskidor, plockat trattkantareller, orienterat och lekt som barn. Vi bodde bara några hundra meter därifrån, och sedan höstterminen i nya skolan började har jag hunnit vara där flera gånger. I friska fall brukar jag promenera dit hemifrån, men nu får bilen hjälpa till.
För en månad sen såg det ut så här. Och igår när jag upprepade fikafixet och plockade med mig både sonen och en kompis dit så var miljön förändrad. Så som den förändrades varje höst också under min barndom.
Isflaken och sanden på ”sjöbotten” orsakade febril lek och glada skratt. Och glad blev jag.
Att packa en termos te och mötas en stund med en vän är också ett sätt att resa. Så har jag rest några gånger de senaste veckorna. Möten stilla men i en hast. Snabbt ordnade och inte så långvariga, lagom för någon med begränsad ork men längtan efter samtal. Någon som jag.
Idag ett till sånt möte – med en långväga vän. Gott.
Det är gympadag. Inte för mig förstås.
Det är efterlängtat men inte precis lämpligt att träna med feber i kroppen. Men det är gympa för sjuåringen som numera studsar runt i samma skolgympasal som jag själv gjorde som sjuåring. 1977.
Gympasalen är sig ganska lik. Möjligen mindre. 😉 En skillnad är att dagens skolbarn inte äter lunch i gympasalen. Det gjorde vi under min första tid i lågstadiet. Svettiga barn gick ut och bord och stolar lyftes in. Varje dag tills dess att matsalen och skolköket byggts.
Jag fascineras av detta att vi delar en del barndomserfarenheter jag och barnen. Fastän jag från början inte ville flytta tillbaka till min första stad så ser jag nu en glädje i det. I träd där jag har klättrat som barn klättrar mitt barn nu. Det känns fint. Särskilt att det finns två människor här i världen som jag får kalla ”mitt barn”.
Igår tittade nästan hundra olika personer in på min blogg.
En av er lämnade ett avtryck. Ett avtryck som gjorde gott.
När jag känner mig utsatt eller skör är tystnaden inte lika vänlig som annars.
Några av de saker jag önskar förmedla till mina barn är att söka det som ger dem kraft och att hitta engagemang för det som ligger utanför dem själva. Den kristna tron och kyrkan är förstås en väg till båda delar, och en del av det som jag innerligt önskar dem. Men jag önskar dem också andra vägar. Ett sätt att hitta sin inte kraft är att öppna sig för och ta emot nära vänskap, och att skapa stunder där vänskapen får landa, mogna, blomstra.
Som att välkomna sin efterlängtade vän med en kopp soppa, koftor, raggsockor och ljuslyktor. Och så havet framför ögonen och stjärnorna ovanför.
Som att sitta i timmar framför en brasa och tala om livet, vänskapen, hoppet, tron, kärleken.
Vänskap är en glädje bland många. Livet är min glädje. Nu är jag så pass pigg att jag orkar sitta i flera timmar, orkar förbereda en måltid och ha kraft kvar till mötet. För inte så länge sen var jag mestadels soffliggande. Hela tiden. Nu orkar jag mer, men får fortfarande räkna med att jag behöver vila ikapp efteråt. Särskilt nu, när en förkylning klivit in och bromsat (den redan snigelsega) tillfriskningstakten. Men när det finns hopp om att jag går mot ett friskare liv så går det att uthärda svackorna mycket lättare. Hoppet bär.
Och idag får både hoppet och viljan bära mig när jag gör min sjuåring sällskap med insamlingsbössan för Världens Barn. Vi har pratat mycket om insamlingen han och jag, och det jag har berättat har han sugit åt sig som en svamp. Han kan berätta vad pengarna går till och har på eget initiativ bett i aftonbönen för barnen som behöver rent vatten, mediciner och skola. Modershjärtat svämmar över. Och jag följer med förstås, trots krasslighet och svaga ben, och skramlar bössa en stund idag på den stora insamlingsdagen för Världens Barn. Tillsammans med dessa vackra ögon. Vars ägare ovanligt nog godkände offentlig publicering. 😉
I lördags började den, och kommande lördag avslutas den, Världens Barn-veckan 2013.
Adoptionscentrums biståndsverksamhet Föräldralösa Barn ingår i Radiohjälpens Världens Barn-insamling. Adoption är inte bistånd, men i adoptionernas fotspår blir behovet av insatser för världens föräldralösa barn tydligt. De pengar som kommer in hjälper fler barn att få stanna i sina biologiska familjer och att slippa växa upp på institution. Fler får rent vatten och mediciner. Flickor räddas från könsstympning och barn med funktionsnedsättning får hjälp till skolgång och vardagsliv.
Välkommen med din gåva denna vecka, direkt i en Världens Barn-bössa eller via Adoptionscentrum Västernorrlands plusgiro: 73 19 40-3. Märk inbetalningen med ”Världens Barn”.
Läs mer om insamlingen och om andra sätt att skänka din gåva på www.varldensbarn.se.
Har du ett företag eller en stor plånbok, eller känner nån annan som har? Välkommen att sprida detta!
