Det är gympadag. Inte för mig förstås.
Det är efterlängtat men inte precis lämpligt att träna med feber i kroppen. Men det är gympa för sjuåringen som numera studsar runt i samma skolgympasal som jag själv gjorde som sjuåring. 1977.

20131016-100935.jpg

Gympasalen är sig ganska lik. Möjligen mindre. 😉 En skillnad är att dagens skolbarn inte äter lunch i gympasalen. Det gjorde vi under min första tid i lågstadiet. Svettiga barn gick ut och bord och stolar lyftes in. Varje dag tills dess att matsalen och skolköket byggts.

Jag fascineras av detta att vi delar en del barndomserfarenheter jag och barnen. Fastän jag från början inte ville flytta tillbaka till min första stad så ser jag nu en glädje i det. I träd där jag har klättrat som barn klättrar mitt barn nu. Det känns fint. Särskilt att det finns två människor här i världen som jag får kalla “mitt barn”.

Related Posts

6 thoughts on “Gemensamma minnen

  1. Ibland känns det jättehärligt just det där att ens egna barn går i samma fotspår som man själv har gått! Jag har förmånen att ibland gå ut och gå med ungarna och låta dom balansera på den låga muren utanför kyrkan precis som jag själv gjorde när jag var liten, gick och balanserade och höll i min mammas hand. Det ger liksom en extra dimension för barnen också att höra mej berätta om dom minnena, man ser hur glada dom blir! Så det är minsann det som är ett av dom mest positiva med att flytta tillbaks till hemorten! 🙂
    (sen har jag fortfarande mer negativa upplevelser av tillbakaflytten än positiva, så det känns bra att bli påmind om dom positiva ibland!)

  2. På de flesta platse jag bott ar barnen aldrig varit. Och inte jag heller efter att jag flyttat därifrån. Men på en bor min bästa barndomskompis kvar, så där kan jag visa dem och berätta ch låta dem göra vad jag gjorde. Men nog är det konstigt hur platser krymper :-)?

    1. Blä. Så mycket stavfel. Men ipaden låter mig inte ändra, utan då måste jag skriva om från början och det gitte jag inte. Förlåt!

  3. Vad lycklig du ärsom har en barndomsstad, och en barndomssatad att återvända till. Det har jag inte eftersom vi flyttat så mycket för det skulle pastorer göra när jag växte upp och där mina föräldrar sist hade tjänst har jag aldrig bott så jag har aldrig haft något att återvända till, bara att komma som turist till. Tidigt bestäde jag mig att när jag blir stor ska jag bo och det betydde att inte flytta. Riktigt så blev det inte men sen vi fick barnen har vi bara flyttat inom stan men jag har inget jag kan kalla mitt.Däremot har flyttandet gett mig en förmåga att vara där jag är oavsett om det är ett sjukhus eller ett hem. Gläds att du får uppleva att dina barn får dela ditt förflutna. Önskar dig allt gott o tack för förböner Kramar

  4. Tack för alla era hälsningar och för erfarenheter ni delar!
    Kanske rötter blir till i just såna här tillfällen. Både i den gemensamma erfarenheten och i samtalen om hur det var då och hur det är nu.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *