Kenyas flagga är hissad och armbanden är på. Första vännerna är redan här och hjälper till med förberedelserna efter en natt med lite sömn och mycket skratt.
Vila, vilja och medicin. Snart samlas vi. Vi som första gången samlades ihop i ett land långt borta men nära. Nu åker vi.
Lökarna som far och son planterade noggrant i höstas ståtar nu som en bäck av scilla över gräsmattan. Och jag minns att jag tänkte då att när de blommar är jag väl ändå frisk.
Veden som började travas i mars i fjol är uppeldad och ersätts av ny som ska värma huset i vinter. Om den tid när den ska eldas törs jag inte tänka något alls. Förra våren när jag sa ”om jag fortfarande är sjuk i höst” var det många som påstod att så fick jag absolut inte säga. ”Självklart är du frisk i höst!”. Dumnaiv ”tröst” som den önskar jag människor kunde hålla inom sig. För en vår, en sommar, en höst, en vinter och snart ännu en vår har passerat utan att hälsan har kommit tillbaka. Jag undrar om jag kan gå till dem som lovade mig frisk och ställa dem till svars. Eller kanske bara be dem hålla klaffen nästa gång nån delar ut löften som de omöjligt kan veta något om.
Naturen är lika obarmhärtig den och påminner om hur tiden går. Kanske skulle det i tider av tung väntan vara bättre att bo i ett land utan årstider, utan kalender. Att bara låta tiden gå utan milstolpar. Men ett sånt liv skulle vara ett ensamt liv. Livet tillsammans med andra bygger på en rytm, Måndag och fredag. Jul och påsk. Vardag och fest. Scillor och snölyktor.
Men kanske går det att smita till det tidlösa livet ibland. En stund intill havet som brusar utan tanke på dag eller tid.
Jag mådde bra av mina stilla dagar i stugan vid havet. Inte så att jag slapp min felinställda termostat och sjukdomskänsla, men huvudvärken släppte och värken i kroppen blev lindrigare. Nu är jag hemma igen, och kan inte hålla mig från tvätthögar, matfix och källsortering mellan vilostunderna. Det känns direkt i kroppen. Men det får kännas, för det är så här jag vill leva. Med min familj. Om det är ett eremitliv som krävs för att jag ska må minst dåligt så är insatsen för hög. Fast några begränsade stunder av vald ensamhet då och då kan jag tänka mig. Både som sjuk och som frisk. Hellre som frisk om jag får välja. Men det är inte alltid vi får det.
Det kom ett brev häromdagen, med ett innehåll som har förgyllt mina kvällar tillsammans med en diktbok jag fick låna av en annan vän. Brevet var från Miss Mary, numera Mamma Mary – åh så jag otåligt längtar efter att hon ska få möta sin son.
Titta så fint. Ljus med dekoration som jag känner igen från Ninettes pyssliga sida, och tändsticksasken med ord som jag inte kände igen. Inte förrän Mary berättade att de är mina. 🙂 Från blogginlägget om all låtsasvisdom som cirkulerar på t ex Facebook. Där hade jag skrivit andra slags påståenden, som jag tror mer på än många av de märkliga ord som gillas och delas hejvilt. Nu har Mary satt min lilla sanning på pränt. 🙂 En härlig känsla som stämmer väl med titeln på diktboken av Monika Sidenmark. ”Du såg mig.”
Och får mig att tänka på den fantastiska sång som min dotters kör sjunger. Jag såg dig. Att se och bli sedd. Så gränslöst viktigt.
Det ger en särskild vila vara så nära havet
(följ länken om du vill se och lyssna på mitt hav), att det bara krävs femtio steg för att nå vattenbrynet. Att vara ensam så när som på en fyrfota vän som jagar om dagen och värmer sängen om natten. Ensamhet och en aning ansvarslöshet som ger ro och kanske, kanske hjälper kroppen att bättre klara striden mot sjukdom. Ensamhetens hav, och samtidigt känslan av att vara del av något större. Vatten som har speglat miljarder av människor genom miljarder av år.
gemENSAMhet
En morgonstund vid vattnet och resten av dagen i just den effektiva vila som en sedan länge sliten kropp saknat. Och mer kraft att trampa vidare på stigen jag inte har valt, men har hamnat på.
Den egenskap jag har minst av är tålamod. Det var därför jag avskydde syslöjd och aldrig skulle få för mig att pyssla med pärlor, pussel eller virkning. Det är bristen på tålamod som gör att jag hela livet har haft stökiga garderober och hellre trycker in skiten och stänger dörren än ödsla värdefull tid på att hålla ordning. De svåra prövningarna i livet tycks vara så totalt kopplade till just tålamod. Min pappas skallskada, barnalängtansåren, utmattningen, kenyanska domstolsprocessen och nu denna sjukdom som snart pågått i 14 månader. Tålamodskrävande minst sagt. En människa med en annan slags livssyn och religion än jag skulle kanske påstå att mina olyckor sänds mig för att jag behöver öva just tålamod. Det tror jag inte. Jag tror inte på att bedrövelser läggs på oss. De bara kommer och vi kan inte göra annat än att försöka genomleva dem.
Men denna gång prövas tålamodet mer än någonsin. Kanske är det inte en slump att ordet för patient på engelska är detsamma som ordet för att ha tålamod.
Efter att tekannan hade tippat för femtielfte gången var jag tvungen att trotsa min totalt opyssliga personlighet och försöka komma på en lösning. Annars kanske den här fina, vunna kannan snart är ett minne blott.
En ny disktrasa och en sax var allt som behövdes. Eller, ärligt talat, två trasor eftersom den första visade sig bli mindre i fuktigt skick och trillade ner i tevärmaren. Men på andra försöket blev det perfekt. Inte särskilt snyggt, men med en fuktad trasrundel står tekannan stadigt på tevärmaren som är av fel modell för kannan (trots att båda är signerade Höganäs…). Lagom när kannan är tömd har trasan torkat och mister sin funktion, men då kan den få vila till nästa testund. Nöden har ingen lag. Ibland får den mest opyssliga ta fram saxen. Lagen har nog ingen nöd heller förresten. Det tänker jag ofta när jag läser om små barn och/eller deras föräldrar som förskjuts från Sverige…
Idag väntar vi på goda vänner. Såna som står så nära att varken dammråttor eller otvättat hår är i vägen. Det var inte heller i vägen igår, när vi äntligen gjorde slag i saken att beställa middag från vår favoritrestaurang i Sundsvall. Den fyller snart fem år. Strax innan vi firar fem år sedan barnbesked. Det firade vi där. På Dolcetto. Ett ställe värt många omvägar. Med mat som kan göra fest fastän det finns en del nöd att sucka över.
Vi kunde snabbt få vår delikatessbricka, trots Pernillaeffekten 😉 och apropå det har jag ännu inte hittat nån kändisbloggare som skrivit om min roman. Ibland har jag dock skickat den till både kända och okända, både bloggare och icke-bloggare. Bara för att jag tror att jag genom Väntrum skulle kunna ge dem något. Just nu lyssnar jag på en fantastisk (obloggande 😉 ) sångerska som jag skulle vilja ge boken till. Vi får se om jag törs. För det finns väl ingen lag om att man inte får ge presenter till kända personer som man inte alls känner?
Den som nöter soffan hinner se många repriser på de bästa programmen. En del avsnitt av Molanders har jag sett tre gånger. Bortkastad tid kan tyckas, men eftersom jag behöver nåt som håller mig stilla utan att bli tokig av rastlöshet så är ju det bästa att välja något givande. Den senaste veckan har jag sett en sekvens av Skavlan tre gånger. Det är intervjun med härliga, norska Maria Mena. Jag hade inte hört henne tidigare och tycker mycket om både musiken och hennes sköna utstrålning.
Utstrålningen fastnade också Jamie Oliver för, särskilt om man ska tro den brittiska pressen som lyckades göra en bildserie av en puss som varade i högst två sekunder. Syftet med pussen var att kolla vilken gata Maria Mena skulle se framför sig om hon blev pussad av Jamie Oliver. Hon hade just beskrivit sin synestesi, förmåga att se musik och människor i färger, frukter och gator. Jag hade inte läst om det fenomenet tidigare och tycker det är riktigt intressant. Är det någon läsare som är synestet måntro? Det är inte jag. Men jag blir mer och mer kär i Norge. Särskilt eftersom allt fler norska bloggare pryder sina sidor med mina ord – som de hittar via Siterte sitater.
Nu lyssnar jag på en annan av Maria Menas sånger. This too shall pass.
Oj så jag vill tro det. Ibland går det, ibland inte alls.
This too shall pass.
En fin nyhet är att SVT har öppnat upp sitt arkiv så att det går att se gamla program. Ni vet från den där tiden när det knappt fanns Internet och definitivt inte bloggar och läsplattor. På min padda har jag just sett första avsnittet av Radioskugga En serie som vi tyckte så mycket om, två barnalängtande 25-åringar 1995. Fasadklättraren finns där, och Vita stenen, Katitzi, Potatishandlaren och En komikers uppväxt. Tack SVT. En present till alla tunnhudade som behöver svepa in sig i nostalgins filt.
Nu känns det än mer angeläget att skaffa en teve som inte är en meter tjock, och kanske nån manick som gör att arkivet kan visas också på teven. Men det är väl bäst att inte fundera på det förrän deklarationen är gjord. Det kommer dröja med andra ord.
En period varje år ångrar jag bittert att jag har skrivit en bok. Trots att åtskilliga människor berättat att den gjort verklig skillnad i deras liv så är det som att de orden väger oerhört lätt så fort det blir dags för deklaration. Jag avskyr den sysslan bittert. När jag nu andra året i rad måste deklarera med ett febertungt huvud vill jag nästan gråta när jag ser det där fula brevet från Skatteverket.
Hittills har jag inte tjänat på att vara författare. Innan jag blev sjuk hade vi i flera år levt med begränsad inkomst för att jag skulle få chans att skriva, och världens bästa man gick upp i arbetstid bara för att jag skulle kunna gå ner. Det har kostat mer än det givit. I alla fall ekonomiskt. Ändå måste jag krångeldeklarera eftersom jag har ett företag. När jag har fått nåt av alla fina läsarbrev har författandet varit värt allt byråkratiskt krångel, men den här tiden av året – och särskilt när boken för tillfället verkar vara rätt oläst – önskar jag varje dag att jag aldrig skulle ha givit ut den där boken. Den senaste två veckorna har det sålts ett enda exemplar. Det gör det extra obegripligt att förstå att jag måste använda min ytterst begränsade kraft till den där jäkla deklarationen. Och om nån nu skriver att ”deklaration är det roligaste som finns” så är det stor risk att jag aldrig låter den personen kommentera igen. Det är som att säga till en som saknar ett ben att säga att det är roligast i världen att hoppa jämfota.
Eftersom jag förväntas vara vuxen trots att jag är sjuk så får jag bita i det sura äpplet ändå. Det är inte nån idé att be någon annan om hjälp, det blir bara ännu jobbigare om jag ska försöka förutse att på torsdag klockan tre kommer jag ha tillräckligt lite feber för att orka sätta mig med det här. Istället försöker jag dela upp bokföringen och deklarationen i så små portioner som möjligt, för att det ska gå att tänka på det ens. Problemet är att det då drar ut så enormt på tiden att en fjärdedel av mitt år kommer bestå av vånda över en syssla jag inte begriper, helt saknar motivation till och egentligen inte är frisk nog att göra. En världslig onödighet som kan stjälpa hela den lilla orken.
Idag ska jag inte (heller) röra det där skräckpapperet. Idag vill jag spara på krafterna så jag orkar fika med en vän som verkligen förstår det där med att leva med begränsade krafter. Alltför få förstår hur det är. Jag själv förstod det inte tills för ett drygt år sen. Men nu har jag lärt mig läxan, och skulle så innerligt gärna vilja börja i en ny klass av livets skola. Gärna en klass med ämnen som jag tycker om. Kreativt skrivande till exempel. Men nästa bok ger jag nog bort gratis i pdf till den som vill läsa. Och lägger ner företaget så att jag kan deklarera på det där sättet som ekonomiska nollor som jag bör göra: skicka ett SMS och vips vara klar.
Tack kära ni som kommenterar och skickar hälsningar på annat sätt! Tydligen har kommentarsfältet krånglat och inte släppt fram alla hälsningar. 🙁 Jag vet inte varför det krånglar så. Tack till er som inte har givit upp då utan kontaktat mig på annat sätt. (Kontaktsidan här på bloggen är en möjlig väg.) Det är en tröst när varma människor orkar dela också de mörka stunderna.
Många av mina stunder, både ljusa och mörka och halvgrå, ackompanjeras av musik. Just nu av Spotifylistan för Molanders som en annan hängiven tevetittare har satt ihop. Redan efter första avsnittet skrev jag om Molanders. För tolv veckor sedan. Det har varit tolv veckor utan tendens till tillfriskning, men med givande sällskap på vägen. Av verkliga medmänniskor förstås, men även av de fiktiva. Oj så jag har älskat den här serien. Relationerna, livsfrågorna, våndan, värmen, och musikens plats i dramaturgin. Många av de stycken och sånger som varit med hörde redan tidigare till mina favoriter, nu än mer.
Någon har lagt upp första avsnittet på Youtube. Inte helt tillåtet förmodligen, men det gör att jag kan bädda in det här. På SVT hittar ni Molanders i dess helhet.