Baksidan av vår lokaltidning presenterar alltid rubriken ”Fem röster”, dvs en fråga ställs till fem personer på stan (eller byn) och jag roas av att tänka på vad jag själv skulle ha svarat. Idag var frågan ”Har du några fördomar och om vad?” Jag blir nedstämd när jag läser svaren. Människor svarar nej på den frågan. Att tro att man inte har några fördomar är väl betydligt värre än att ha dem. Om jag svarar ”Nej, jag har inga fördomar” så borde det innebära att (jag tror att) min bild av människor är objektiv. Eller vad kan man tänkas lägga in i frågan?

Jag har fördomar. Mängder. Både positiva och negativa. Och jag har svårt att tro att det finns nån enda människa som aldrig bildar sig förutfattade meningar om människor. Fördomsfrihet och sanning är något som jag tror bara finns hos Gud. Vi människor måste skapa oss bilder för att få ihop verkligheten. Sen är utmaningen att ifrågasätta de bilder vi själva skapat oss.

Jag tror det finns en föreställning om att fördomsfri betyder att man tror på människors lika värde. En felöversättning. Jag har massor av fördomar men jag är samtidigt övertygad om att alla människor är lika mycket värda.

Sen finns det en märklig idé om att övertygelsen om människors lika värde innebär att det är förbjudet att tala om skillnader mellan människor. Många tycks tro det. Att det liksom är finare att vara färgblind. Jag läser en sån kommentar på Carolas blogg idag.

”Varför hålla på och älta rasskillnader?? ”höll igång bland de vita barnen” ”ovanlig syn härnere som vit mamma med ett svart barn” Vad är grejen???”

Det finns människor av olika färg och ursprung (men däremot inte raser) så vad är grejen att inte tala om det undrar jag. Det är uppseendeväckande i Sydafrika, Kenya och ofta också i Sverige, att en familj kan bestå av svarta och vita människor. Vi är olika, men hör ihop.

Till slut blir man bara för less. Eller ledsen. Sju veckor av feber och fortfarande inte nån bättring i synhåll. Jag vet att det finns betydligt värre saker att drabbas av, men just nu är det svårt att stå ut med att sitta fast i tröttheten och hemmet. Och eftersom jag tror på att vara ärlig med känslor så säger jag det:

SKIT!

Egentligen svär jag mer än så, men det passar inte i skrift.

Ännu en soffsöndag utan kyrkbesök. Och ännu ett sjukt blogginlägg. Men ni får stå ut. För även om det tar lång tid att skriva inläggen när kroppen och knoppen är seg, så bidrar bloggen till en känsla av att jag i alla fall gör något. Penicillinet ännu inte hunnit utföra de mirakel jag hoppas på. Men igår handlade make och son både blommor och mirakelte åt mig. Gossen sa att han hade läst en skylt bredvid teet att det skulle göra att febern försvinner. 🙂

Så jag bälgar i mig mycket. Det är gott också. Jag är ju konservativ på tefronten och tycker egentligen att kvitten, Brunkullan, gute och gotländsk munk är de enda tesorter som verkligen är värda att lägga pengar på. Men änglateet smakar bra. Liksom ett påskte som en god vän gav mig. Det gav också det associationer till liv och godhet. Jag griper halmstrån. Eller testrån. Och ber lite mesigt.

Barnkören på tevegudstjänsten sjunger en sång som heter ”Yes, ett SMS!”. Med Nokiamelodi 🙂 Telefonen är ett bra sällskap under sjukdom, och kan hjälpa till att ge söndagskänsla. Jag laddade hem Svenska Kyrkans app Kyrkguide, men blev besviken. Det jag saknar främst är söndagens texter. De som finns (lite onödigt svårfunna) på Svenska kyrkans hemsida och borde kunna läggas in i en app. Kyrkoåret är viktigt för mig. Det har nog framgått för dem som har följt mina fastepärlor. Idag handlar texterna om den gode herden. En bild för Gud som inte är helt up to date för nutidsmänniskorna, men nog går det att tänka in en nutid i psalm 23, en av de bibeltexter som nog många vill höra i gammalt språk. Lite vederkvickelse skulle sitta riktigt bra. Restore my soul.

* = I Uppsala (is-suffixets förlovade stad) lärde jag mig kalla gudstjänsten för ”gudis”.

Just nu skulle jag ha varit i Stockholm på konferens med andra som brinner för adoptionsfrågor. Det som skulle ha varit min första ”framemotsedda” förbundskonferens som lokalavdelningsordförande. Där är jag inte.

Igår fick jag världens längsta tops uppstoppad i näsan. Så långt som jag inte trodde var möjligt. Ytterst obehagligt. Och jag var faktiskt bara glad. För kanske, kanske det som gör mig så matt och febrig finns att hitta i bihålorna. Jag hoppas verkligen det. Men kanske mina bloggläsare tyckte att det där var aningen för mycket information 😉

Det är samma goväder och hittills bara en i familjen som har varit ute idag. Dottern vill gärna ha en hund, och jag undrar om hon kanske har fått en. I ulvakläder. Eller nåt.

Ska katter bli så här skitiga? Vår gammelkisse var visserligen ogärna ute, men jag minns inte att vi nånsin behövde tvätta tassar och mage på henne när hon varit ute. Det får vi på den här raringen. Som på en hund.

Det är riktigt ljuvligt ruskväder ute. Snarare go´väder än oväder. Ljusen är tända, mjuk musik ljuder, vi ska ha en skön hemmakväll och jag har fått penicillin! Det finns hopp! Andra sörjer nog (vad vet jag, jag är ju inte tillbaka på fejjan än 🙂 ) att det här vädret kommer precis till helgen, men jag välkomnar det.

Några saker jag inte välkomnar lika varmt är refuseringen från ett förlag som damp ner i brevlådan idag, och brevet från Försäkringskassan med en DVD(!)som beskriver hur det är att vara sjukskriven. Dysterbrev båda två. Men jag ska minsann visa dem. Jag ska få mitt manus utgivet (oj så långsamt och tveksamt de där bokstäverna kom fram) och jag ska snart vara frisk (det gick snabbare). Sådeså!

Med tanke på alla blomsterinlägg den senaste tiden, så skulle man kunna tro att jag är blomsterintresserad. Inte särskilt. De enda som får bo kvar är de som överlever flera veckor utan vatten. Så den här, som man och barn köpte till påsk, kommer nog inte bli långlivad. Men än får den vatten eftersom den kommunicerar så tydligt.

Jag skulle vilja vara som den blomman just nu. Snabbfixad.

Och så kommer jag att tänka på en av Per Harlings alla fantastiska sånger. Den första versen och refrängen hittar jag i många skolors likabehandlingsplaner på webben. Men resten ville de minsann inte ha med!

Våga vara den du är och
våga visa vad du tror.
Våga vara det du lär
och vårda det som i dig gror

Jag vill som en blomma stark
tränga tyst igenom
asfaltsvägens hårda mark
och slå ut i blom

Våga tro på allting gott
och våga se lite mer.
Vårda allting som du fått
och tacka Gud som allt dig ger.

Jag vill som en blomma stark
tränga tyst igenom
asfaltsvägens hårda mark
och slå ut i blom

Våga tro på Herren Gud
och våga följa i hans spår.
Vårda om hans kärleksbud
och prisa Gud för allt du får.

Mest varenda kväll sjunger vi en av hans andra sånger för lillebror. Samma sång som storasyster också fick höra ofta, ofta vid nattning. Innan natten kommer. Den finns i en så fin version med Irma Schultz Keller och Toni Holgersson. Jag googlade förresten på Per för att se vad han har för sig för tillfället. Via fråga-svar på SVT förstod jag både att han bor i Schweiz och att han har följt 30 dagar i februari lika entusiastiskt som vi 😉

Om vi skulle bo utomlands skulle jag också vilja se på SVT. Ibland drömmer vi om några år i annat land. Maken skulle dra in pengarna (så är iaf min dröm 😉 ) och jag skulle skriva omåttligt populära böcker. I drömmen ingår god hälsa.

Det jag somnade ifrån igår ser jag nu istället. Hymn to the sea heter musiken av James Horner. Jag tycker bättre om den här än titelmelodin där Celine Dion sjunger om hjärtat som ”will go onDanDonD”…
Hymn för havet. Fantastiskt vacker. Liksom filmen. Ingen dokumentär, men den ger en aning om hur det var då för precis 100 år sedan.

Så har jag läst Carolas blogg och blir varm och glad över att få se mer av vem hon är. Jag har förstått att jag skulle tycka om henne fastän pressen så ofta förmedlar en inte så angenäm bild. Men artikeln i Aftonbladet var fint skriven och på bilderna syns inte ansiktet på Zoe. Det gör mig så glad, och förstärker min positiva bild av Carola. Vilken tur att min käre make skaffade Aftonbladet Plus häromveckan för att kunna läsa om mig 🙂 Det lät jag själv bli, men nu kunde jag läsa Carola-artikeln. Det gäller bara att inte scrolla fram kommentarerna. Om jag nu inte redan var krasslig skulle jag kunna få allergiska utbrott av att läsa alla dessa tyckanden. Inte bara hos Carola ser jag det, utan överallt där människor kommenterar fritt. Och inte bara kommentarer av negativ art, utan i all välmening ger människor oefterfrågade råd om vad som är rätt och fel, bra och dåligt. Vargspråk är vad det är. Jag tycker bättre om giraffer och försöker mota ut den där vargen ur mitt eget språk. Det är inte lätt, men jag vill öva.

Apropå hjärtan. Har det inte gått väldig inflation i bilder där två händer bildar ett hjärta? Jag såg det igår i en annons och ser det på alla möjliga håll. Första gången var det fint. Men från fint till tröttsamt går fort nu för tiden. Liksom det mesta går fortare än för hundra år sedan. Då tog det flera dagar för överlevarna att komma i land från det iskalla havet. Obegripligt.

Nu när SVT bara bjuder på tråkiga Minuten på fredagkvällarna är det läge att välja bland familjefilmsfavoriterna. Eftersom vi inte hade Gyllene Knorren hemma fick det bli en annan som alltid går hem hos 5, 13 och 41½-åringar. Sista delen i filmen är både aktuell i tid och en fantastisk liten godisberättelse.

Jag är förvånad att hela filmen ligger på Youtube, och får ligga kvar där. Det hjälper nog inte att skriva att ”alla rättigheter till klippet ägs av Astrid Lindgren och Svensk Film”. Den som har laddat upp filmen verkar för övrigt ha samma intressen som jag när det gäller film.