Den sista fastepärlan, som får handla om hela Frälsarkransen, kommer på påskdagen, när fastan helt och hållet är över och påskens glädjerop skallar i kyrkorna. ”Kristus är uppstånden!”.

Påskdagen är den dag på året som betyder mest för min tro. Symbolen för att hur mörkt det än verkar så kommer ljuset att segra, att det finns en räddning från mörkret. Frälsning betyder just räddning/befrielse. Frälsarkransen som Martin Lönnebo skapade kan vara en räddning från ett liv i slentrian och tomhet, en hjälp att nå de viktiga livstankarna också för den som inte närmat sig Frälsaren, Jesus. Jag önskar att du ska våga närma dig påskens mysterium och fundera över vad det kan betyda för dig, om det är sant att det finns en räddning från mörker och smärta. Jag önskar dig något fast att hålla i, hur hårt havet än stormar, och något/någon som håller om även om du inte orkar se eller tro att det finns annat än sjunkande skepp och isande hav. Det är hundra år sedan Titanic sjönk och människor låg hjälplösa i det kalla vattnet och hoppades på en frälsarkrans. Just i denna stund famlar andra människor, i en annan tid, i hopplöshetens hav och vågar kanske inte tro att räddningen finns. Påskdagen hjälper mig att tro att den finns. För alla.

Jag lyssnar på de outgivna (Kom igen, vakna nu Verbum! 😉 ) sångerna om Frälsarkransen som vännen och jag har som dröm att ge ut en dag. Som en snitslad bana till Frälsarkransen och den tro vi delar. Nu lyssnar jag på den sång som handlar om uppståndelsen. Livets seger. Min vän sjunger med en berörande innerlighet, pianisten som tonsatt mina ord lyfter dem hoppfullt mot himlen.

En del av hoppet är just att vi människor skapar tillsammans. Sånger, möten, måltider, samtal. Vi är här tillsammans. Delar livet. Med varandra. Tack Gud!

Frälsarkransen är upphovsrättsskyddad av Verbum Förlag

Gudspärlan. Gyllene och fulländad. Början och slutet. Skimrande vacker och dyrbar, men inte guld av det ouppnåeliga slaget som bara ett fåtal kan få ta del av. Ingen guldgud med korslagda ben som passiv väntar på offer och människor som presterar sig till kärlek.

Jag tror på en aktiv Gud. Som älskar med en mors kärlek. En Gud som kliver ner från sin gyllene tron och blir människa. Låter det största miraklet ske genom en fattig och ung kvinna, som ger liv åt livets Gud. Helt och hållet Gud. Helt och hållet människa. En gudomlig paradox.

En Gud som ser människors ständiga kamp och brottning med skulden – och visar en försoning som övergår allt förstånd. Livets och kärlekens seger. Ett mysterium fött ur smärta. En utsträckt hand. En långfredag. För länge sen, och alldeles nu.

Frälsarkransen är upphovsrättsskyddad av Verbum Förlag

Tystnad som en pärla mellan fingrarna. Som en oas i en bullrig, ivrig, fartfylld vardag.

Att stanna upp, sluta ögonen och låta axlarna sjunka.
Att smita undan en kort stund i ensamhet, släppa de ordnade anletsdragen och vara stilla.
Att andas några minuter på orden ”jag är”.

Frälsarkransen är upphovsrättsskyddad av Verbum Förlag

Det är Palmsöndag och jag tog med mig son och Alvedon till kyrkan. I förmiddags bar det av till en av kyrkorna som vi geografiskt hör till och inte till den vi är aktiva, ideella medlemmar i. Makens kör uppförde en fantastisk mässa i jazzton och jag fick sitta där och ta in (både gudstjänst och kissnödighetsviskningar 😉 ). Jag tycker om att vara en aktiv kristen i en församling med många lekmän (och kvinnor), men ibland längtar jag efter ett mer anonymt gudstjänstfirande där jag bara är. Inte mötesledare, sammanträdesdeltagare, fikafixare eller medansvarig för att andra känner sig välkomna. Bara är. Jag.

Jagpärlan får mig att tänka på just det. Vem jag är när jag är jag. Verkligen mig själv. Inte det jag presterar utan den jag är. På nåt vis tänker jag mig att jag bara vet det om jag skalar bort alla roller, alla förväntningar, alla relationer. Men ändå inte. För i relationerna hittar jag mig själv och blir speglad. Så även om jag behöver tystnaden och tiden för mig själv innerligt väl så behöver jag också möten. Relationer till människor och Gud som ger mitt jag konturer. Och nästa pärla på Frälsarkransen, efter ännu en liten tystnad, är just den gyllene Gudspärlan. Där jag kan speglas.

Jag är alltid jag. Du är alltid du. Vi kan inte leva varandras liv och bära varandras smärtor och glädjor. Men vi kan, och ska, vandra intill varandra. Leva med.

Och jag vill vandra också intill den som gjort död till liv en gång för alla. Det är inte alltid helt lätt att tro, men jag vill. Det räcker.

Frälsarkransen är upphovsrättsskyddad av Verbum Förlag

Doppärlan.

Jag tror på dopet som en aktiv handling från Gud, ett välkomnande med lika stor kraft oavsett om den som döps är vuxen eller ett litet barn framburet av mer eller mindre troende föräldrar. ”Du får komma precis som du är”

Doppärlan påminner om att jag alltid är välkommen in i Guds famn. Hur vilset jag än har gått. Hur hopplöst livet än har känts i vissa perioder så har det förr eller senare kommit en ny morgon. Pånyttfött liv.

Mitt dop gäller än, har samma kraft som när det skedde i ett litet enkelt sammanhang då jag var alldeles nyfödd. Barnens dop har varit efterlängtade högtidsstunder. En var tre månader och en var tre år när det skedde, och vid båda tillfällena har dopgudstjänsterna varit just den tacksägelse över barnen och livet som vi drömde om långt innan de fanns hos oss.

Ikväll sörjer jag en kärleksfull person som var med under vår dotters dop, och tiden i samband med den glädjedagen. Varma minnen. Glädje och sorg.

En del minnen från den andra tacksägelsefesten finns här. Tillsammans med många bilder på dem som jag tackar Gud för dagligen. Och ord som är min trosbekännelse.

Frälsarkransen är upphovsrättsskyddad av Verbum Förlag

Tystnad.

Vad händer om jag stänger ner de aktiva ljuden och bara lyssnar?
Ljuden utifrån blir först tydliga. Och till sist ljuden från min kropp.
Andetagen.

Jag andas en bön, en treenig meditation, med ord skrivna av Frälsarkransens skapare.

Fader, jag andas ut min trötthet,

jag andas in din kraft.

Kristus, jag andas ut min ensamhet,

jag andas in din närhet.

Helig Ande, jag andas ut min oro,

jag andas in din frid.

                                   Martin Lönnebo

Frälsarkransen är upphovsrättsskyddad av Verbum Förlag

En månad av fastan har gått. De 40 dagar före påsk som i kyrkoåret kallas fastan, är ett eko av Jesu 40 dagar i öknen. Ändå är fastan för mig ingen ökenvandring, utan en förmån, ett val. Men livet innehåller öknar. Ökenpärlan bär ton av Nattens pärla men berättar om en annan del av livets smärta än den plötsligt drabbande, svarta sorgen. En tröstlös vandring i kargt land. En vandring som jag gör ensam och som ibland har tagit sin början i en sorg. Ibland i tomhet.

Mitt i öknen, när sand är allt jag ser, kan det vara svårt att hoppas. Svårt att tro att det finns en riktning. Svårt att tro att någon vandrar med mig. Fotspår i sanden som i stunden inte ger någon tröst. Men inget världsligt är oändligt. Inte natten. Inte vandringen. Någonstans finns en ny horisont. Ett hav.

Jag ser framför mig hur deltagarna i Mot alla odds, efter påfrestande vandring i hetta och sand, äntligen når fram till havet. Rullstolar, kryckor och proteser. Sargade och sandiga kroppar som rusar ut i vattnet. Det efterlängtade. En hoppets bild.

Frälsarkransen är upphovsrättsskyddad av Verbum Förlag

Tystnadspärlorna håller samman armbandet. Nätternas vila ger förutsättning åt dagen. Men också under våra långa dagar behöver vi hitta stunder av tystnad, eller som Ferlin skrev, vardagsro.

Dock göras mig dagarna långa
ibland i min gröna berså.
Är jag en av de mycket för många
eller en av de mycket för få?

Jag också, skulle man tycka,
kunde väl finna en bro
som leder, om inte till lycka,
så bara till vardagsro.

Nils Ferlin

Jag tror både Nils och vi andra behöver hitta den bron själva, och att den kan se olika ut för oss. Bron som leder till vila och ro.
Vilken är din bro till vardagsro?

Frälsarkransen är upphovsrättsskyddad av Verbum Förlag

Bekymmerslöshet. Den blå pärlan. Blå som himlen.

Eftersom våra hjärnor har inte-filter, dvs svårt att förstå negationer, börjar jag i andra änden. Med bekymmer. Vad är det?

En plats där alla problem och allt krångel försvunnit. Nog kan den kallas himlen?! Jag tror vi kan ana den redan här. I möten med människor som vi kan vara oss själva med. I stunder då vi känner oss lyckligt lottade. I ögonblick av kravlös vila.

Wiktionary definierar bekymmer som anledning till oro.

Bekymren behöver jag inte leta. De kommer ändå. Men bekymmerslöshet är en konst att lära sig. Att leva. Jag fattar om den blå pärlan och övar mig.

Just nu finns ingen anledning till oro.

Och utan filter:
Just NU finns ro.

Frälsarkransen är upphovsrättsskyddad av Verbum Förlag

Tystnad.

Igen.

Det behövs många påminnelser om att aktivt skapa tystnaden och stillheten, för den kommer inte av sig själv. Åtminstone inte hos mig. Också nu när jag har legat sjuk har jag samlat ljud, bilder och ord omkring mig. Jag har inte orkat skapa för egen del, men tagit till mig andras skapande. Och smitit undan tystnaden.

En av de sånger jag lärde mig när jag som ung besökte den kyrka där vi nu är engagerade var en där texten lyder ”Genom stillhet och förtröstan ska ni vara starka”.
Jag har alltid tyckt om den sången och förstått att den bär på en sanning. Om jag inte hittar stillheten och ron försvagas jag. Orden är närmare 3000 år gamla. Skrivna av Jesaja. Med nyaste översättningen i Bibel 2000 står det så här i Jesaja 30:15.

”Vänd om och var stilla
då kan ni räddas,
genom lugn och tillit
vinner ni styrka”

Jag tror på det än, och fastan är ett sätt att försöka hitta dit. Att dra ner på det som bidrar till att jag flyger fram i vardagen utan att reflektera och stanna upp i tanken. Låta tystnad råda. Men det är svårt. Också när kroppen ligger still rusar planerna, grubblerierna, idéerna och fantasierna omkring som på hästar. Jesaja har en mening till skriven i vers 15. Det står ”Men ni ville inte”. Och jag tror det är synnerligen sant också några tusen år senare. Om vi verkligen hade velat skulle vi hitta stillheten. Utan SPA. Utan retreater och mindfulnesskurser. Utan facebookfasta. Det är sant. Jag vill inte tillräckligt mycket för att skapa mig tystnaden mitt i vardagen. Så då får jag ta till hjälp för att hitta dit. Hjälpmedlen är en omväg, men behöver inte vara fel väg. Ändå tar jag åt mig av orden:

”Men ni ville inte.
Ni sade: ”Nej på hästar skall vi flyga fram”.
Ja, hastig blir er flykt.”

Men nu ska jag öva. Kroppen behöver ändå vila när virushästarna har galopperat i systemet en vecka. Så nu ställer jag klockan och tar fem minuter, som farmor sa.

Fem minuters tystnad.

Frälsarkransen är upphovsrättsskyddad av Verbum Förlag