Kategoriarkiv: Föräldraskap

Händer som släpper sitt grepp

20130815-152147.jpg

Det är tid för händer att släppa på sina grepp. Tid som går och barn som går med den. Allt mer självständigt. Jag minns så tydligt en dag för ett antal år sen, då när vi var tre i familjen, när jag tittade ut genom köksfönstret och såg min flicka vinka adjö. Precis som i ABBA-låten som mer än andra får mig att gråta. Som fick mig att torka tårarna också på ABBA-muséet där man gjort en så fin monter kring den sången. Slipping through my fingers. En scen som så mycket påminde om den där dagen när jag vinkade min dotter adjö för första gången, och hjärtat brast en smula med insikten att vi inte alltid kommer vara tillsammans. Att det inte finns någon garanti för att vi ska stå varandra nära.

Nu är hon ännu äldre och gör vidare cirklar, går längre iväg på egna turer som vi som föräldrar inte är del i. Och lillebror har just börjat vända sig om och vinka när han kliver in i sammanhang som är okända för oss alla. Det känns i hjärtat, och i de känslomässiga navelsträngarna. De som inte har att göra med om vi har bundits samman med verkliga navelsträngar eller ej. Med ena barnet har jag det, med inget av barnen har deras far suttit ihop, ändå tycks känslorna vara detsamma. En melankoli. Glädje och sorg över tiden som går. Jag behöver navelsträngsterapi:

Människors lika värde – en saga blott?

Det har skrivits en hel del om den tecknade barnboksfiguren Lilla Hjärtat, både på den här bloggen och på många andra som berörs av hur svarta personer avbildas. Ser ni felet i meningen?
Borde inte alla människor som tror på alla människors lika värde vara berörda av hur svarta, och alla andra avbildas? Eller är den utbredda tron på människors lika värde en saga blott? Jag blir rädd för det när jag läser intervjun med Stina Wirsén. Visst förstår jag att hon blev personligt berörd och kände sig utsatt. Det måste ha varit hemskt att få sin älskade figur sågad och sedd som något rasistiskt och ont när hon ville göra gott och verka mot rasism. Men att från det gå till att kalla kritiken för drev och därmed förminska dem som arbetar för att svarta ska avbildas med respekt får mig att tappa respekten för både ursäkten och intentionen.

Jag kan inte formulera mig om det här. Jag är för arg. För trött på att vi svenskar inbillar oss vara totalt fördomsfria, totalt orasistiska med automatik. Men Fatou kan uttrycka sig. Du som inte orkar engagera dig i den här frågan, du som inte riktigt bryr dig, det är just DU som ska läsa Fatous text.

20130801-094452.jpg

Såna här fina, enkla bilder kan många ställa upp på. Tänk om lika många kunde engagera sig i frågan hur olika vi ser på människor med olika ursprung.

Vattenänglar och adoptionsschabloner

Familjen är borta på en aktivitet som inte passar för en sjukling, så jag ligger i soffan och läser och läser. Mons Kallentofts Vattenänglar är boken jag har slukat idag. Slukat med bitvis driv, bitvis motstånd.

20130715-194940.jpg

Mons Kallentofts språk och persongalleri tilltalar mig som vanligt. Tilltalen från de mördade stör mig precis som i hans övriga böcker. Det greppet hade kunnat funka i en bok, men blir tröttsamt i längden. I övrigt är det dock en utmärkt läsning och det är få deckarförfattare i Sverige som får så högt betyg av mig som Kallentoft. Däremot var temat denna gång så påträngande att det blev jobbigt att läsa. Det handlade om oegentligheter i adoptionssammanhang, sånt som jag både vill slå ifrån mig som osanning och samtidigt sätta mig in i och jobba eller argumentera emot. Redan när jag läste den förra boken av herr K reagerade jag på adoptionstemat fastän det då inte var huvudspåret. Huvudpersonen uttryckte okunskap och fördomar om adoptioner i Vårlik, men verkar ha satt sig mer in i ämnet både kunskapsmässigt och känslomässigt i Vattenänglar. Kanske är det författaren som nu är mer insatt och därför låter sin huvudperson ha ett mer nyanserat och verklighetsnära förhållningssätt till adoption. Eller så är han en god författare som beskriver en sannolik utveckling hos sin huvudkaraktär. Men nu dyker det upp andra karaktärer, till på köpet ihopdiktade adoptivföräldrar, med för mig främmande uppfattningar om vad det innebär att vara förälder till ett adopterat barn. Personer som anser det vara mumbojumbo att det är bra för barnen att kunna relatera till andra adopterade, och onödigt att hålla kontakt med andra adoptivfamiljer.

20130715-201117.jpg

Jag hoppas att de här åsikterna inte är utbredda i verkligheten. Mitt engagemang i Adoptionscentrum bygger på en tro att nätverken är viktiga för barnen och därmed familjerna. I morgon ska vi åter träffa en annan adoptivfamilj, en viktig del av vår pojkes historia. Jag är övertygad om att den och andra relationer till adoptivfamiljer gör vårt barn tryggare med vem han är, än om vi hade låtsat som att adoptionen aldrig ägt rum. Så Kallentofts tema stör mig en aning. Men han lyckas med konststycket att visa på det komplicerade att adoption bygger på någons förlust och andras längtan, och att det skulle kunna förekomma att barn används som handelsvara. Men jag är rädd att en sån här bok kan ge sken av att det också är så generellt. Fast å andra sidan… jag tror ju inte att Midsomer är mer drabbat av mord än andra distrikt i England. Så kanske andra läsare är lika smarta när de läser Kallentoft. Kanske. 😉

Släktband och Levengoodbesvikelse

När kronprinsessan uppvaktades igår såg vi partajet på SVT. Jag uppskattar verkligen Mark Levengood som programledare, för att inte tala om sommarpratare – briljant – men ett av hans skämt igår hänger kvar med en skämd eftersmak. Det handlade om nån som varit en hängiven släktforskare som hittat rötter till sextonhundratalet och vid sin fars dödsbädd sen fått veta att han var adopterad. Jag hittar inte något att dra på munnen åt. Är det meningen att jag ska se ett misslyckande, en värdering av släktband eller adoption som ett nederlag?

20130715-125320.jpg

Nu är jag ingen släktforskare, men jag känner igen debatten från ett forum där vuxna adopterade och adoptivföräldrar uttryckt förskräckelse över att skolan har uppmuntrat till släktforskning. Jag förstår inte den förskräckelsen, utan ser ett betydligt större problem när adopterade kallar sin biologiska släkt för sina ”riktiga” släktingar.

Det är en annan sak att söka eller sakna sina biologiska rötter, just det kan jag aldrig sätta mig in i, men handlar släktforskning verkligen bara om de biologiska rötterna? Är inte en släkt ett historiskt sammanhang som vi ingår i oavsett blodsband? Varken jag eller min son är födda in i släkten Ekhem, men vi tillhör den likafullt. Genom giftermål och adoption har vi fått både efternamn och tillhörighet till en historia och en släkt, och kan forska i denna vår släkthistoria om vi så vill. Förenklar jag? Eller är jag kanske påverkad i min syn på familjen efter tiden i Zimbabwe. Med begrepp som ”extended family” och syskonskap som går bortom både blodsband och släktnamn.

Familjeförebilder

Idag såg jag en svart flicka i en i övrigt vit familj som hajade till när hon gick förbi vår familj. Vi har tillbringat en del sommartimmar på några ställen med ovanligt många barnfamiljer. På dessa ställen har det också varit ovanligt många familjer med olika hudfärger på familjemedlemmarna. Jag blir så uppspelt och glad av att se andra representanter för ett mångfärgat Sverige, och tror att vi är viktiga för varandra, alla vi som inte ser ut som den svenska standardfamiljen. Och särskilt viktigt tror jag det är för barnen att få se förebilder och ”sida-vid-sida-bilder” som ibland låter dem känna sig vanliga och lika i en tillvaro som vanligtvis bjuder mest på bilden att svenska familjer är helvita familjer. Men det finns så många fler bilder.

20130714-180341.jpg
Syskonen för drygt fyra år sedan. Tiden går och kärleken består.

Kär dag

20130711-124102.jpg

Den största glädjen under sjuårsdagen var att den kunde firas med bäste vännen. Som små sov de i sängarna intill varandra på barnhemmet och firade födelsedagar ihop, dessa gossar, nu bor de långt ifrån varandra men ändå i samma land. Vi försöker ordna ett par möten per år, och nu föll sig semesterplanerna så väl att familjerna kunde sammanstråla igår. Kärleken flödar och sprider sig till oss som får ta del av den här varma, nära relationen.

20130711-124403.jpg

Godsaker på menyn och en del pillerknaprande för mamman efter några dagar med mer ansträngning än vanligt. Men på kvällen gick det ändå att följa fjortonåringens önskemål att gå på en långsam och naturnära fotopromenad. Gott och hjärtevärmande också det.

20130711-124720.jpg

Prinstårta

”Jag ska baka en tårta med jordgubbar på.
Och mitt på tårtan ska namnskylten stå…”

20130710-100814.jpg

Så sjöng vi i morse, jordgubbssången från Majas alfabetssånger. Vår lille fyller sju år, och jag fylls av tacksamhet över att någon vi inte känner till bar fram honom till världen och till oss. Jag önskar att hon fick veta att han har det gott, och att både kärlek och sång flödar idag. Och jordgubbar!

Egna barn och andras ungar(s föräldrar)

Nu när jag allt mer lämnar min sjukstuga och kommer ut i verkligheten påminns jag om uttrycket ”egna barn och andras ungar”. Det är då fasligt vad andras ungar kan gnälla och skrika och bete sig. 😉 Tänk att vi har så fantastiska barn, och att de har blivit så stora och självgående. Egna barn och andras ungar som sagt. Den dagen har passerats med råge då jag slutade längta efter fler barn. För fem år sen trodde jag aldrig att den skulle komma, men så fort vi fått lilleman var det så tydligt att familjen var komplett. Och nu när jag hör andra familjer kämpa med gallskrikande bäbisar och trilskande tvååringar så suckar jag lättad. Phu att inte vi har det så, särskilt nu, när min kraftreserv är liten. Det fanns en tid när jag blev provocerad av när andra gav uttryck för det jag just gjorde. Jag kunde inte fatta hur nån kunde uttrycka tacksamhet att de var förbi den småbarnstid jag så hett eftertraktade. Nu är uttrycker jag exakt en sån tacksamhet. Hoppsan!

Uttrycket ”egna barn och andras ungar” skulle behöva ett tillägg. För det snarare föräldrarna som jag tröttnar på när jag får ofrivillig inblick i baksidorna av andras föräldraskap. Men eftersom de visar upp det så öppet misstänker jag, eventuellt felaktigt, att det hör till vanligheterna med hot, mutor, duktighetsfällor, skrik och straff

Bloggen En annan du, av Petra Krantz Lindgren, bjuder på mycket klokskap när det gäller att vara förälder. Hon sätter ord på mycket av det jag, och vi, ofta tänkt på och strävar efter men också brister i. Det gör vi alla som har barn tror jag. Brister i vårt föräldraskap. Men i närheten till andra slags föräldraskap slås jag av hur många som till vardags verkar anamma förhållningssätt som jag skäms över när jag hamnar i dem. Flera gånger på samma dag hör jag föräldrar skrika till förtvivlade barn ”om du inte skärper dig nu så åker vi hem direkt!”. När en famn och en stunds ro kanske är det som behövs. Visst har jag varit där själv i pressade situationer, men skämskudden har åkt fram direkt. Den kommer så fort jag tänker på de där perioderna som kallas trots eller utvecklingsfaser i små barns liv. Då när det är så lätt att hamna snett som pressad förälder, och försvåra istället för att hjälpa barnet genom alla känslor som rusar i kroppen. Nu är våra barn större, och vi når varandra lättare.

20130707-215903.jpg

Som en tveksam morgonvind

När vi åker bil om sommaren hela familjen kommer gamla skivor fram. En av dem vi nu har dammat av är Nu sjunger näktergalen med ljuvliga texter av Barbro Lindgren och dito tonsättning av favoriten Georg Riedel som så skickligt tonsatt de flesta av Astrid Lindgrens sånger. Dessutom en fenomenal jazzmusiker. Så klart han är en favorit.

Det är nog avsett som barnmusik, eller kanske familjemusik, men vi lyssnade oerhört mycket på Nu sjunger näktergalen medan vi längtade barn, min käre man och jag. Texter att drömma med och musik att vila i. Som den fantastiska lilla visan Lilla hand.

Lilla hand, mjuka kind
som en tveksam morgonvind
darrar ögonlocket till ibland
Lilla hand, mörka natt
som en väl bevarad skatt
glimmar ögat till ibland

Text: Barbro Lindgren
Musik: Georg Riedel
Ur ”Nu sjunger näktergalen”

20130706-123309.jpg

År som går och familjer som växer

Idag är det fyra år sedan vi landade i Sverige som den familj vi skulle vara. Efter åtta fantastiska, oslagbara, omvälvande, ljuvliga, jobbiga, underbara, påfrestande, hemlängtiga och njutbara månader i Kenya var adoptionsprocessen klar och vår son verkligen vår också juridiskt. Den 3 juli landade vi med en storasyster som hunnit fylla tio under sitt Kenyaäventyr och en lillebror som skulle fylla tre år en vecka senare. Hem till rent kranvatten och svensk sommar. Hem till vänner som mötte vid tågstationen i Sundsvall. Hem till sorgen efter min pappa. Hem till vår egen trädgård där vännerna bjöd på jordgubbar och champagne. Hem till huset som familj och vänner hade röjt (efter hyresgäster som inte får goda vitsord…) och gjort fint. Hem till gamla katten. Hem till Hemmanet.

20130703-145937.jpg

Redan på Arlanda väntade mormor, moster och kusinerna som saknat sin stora kusin och den yngre som de aldrig tidigare träffat. Startsträckan var obefintlig. Lek och kramar omedelbums mellan de tre jämnåriga gossarna. Nu har familjen växt ännu mer, tack vare bonusmorfar och hans barn och barnbarn, och idag har vi hämtat gossen efter några dagar i stugan med kusiner och bonuskusiner. Leken var i full gång när vi kom och mormor och morfar/farfar gräddade våfflor så det stod härliga till. Sommarlov och en familj som växer.

20130703-150640.jpg