Det är tid för händer att släppa på sina grepp. Tid som går och barn som går med den. Allt mer självständigt. Jag minns så tydligt en dag för ett antal år sen, då när vi var tre i familjen, när jag tittade ut genom köksfönstret och såg min flicka vinka adjö. Precis som i ABBA-låten som mer än andra får mig att gråta. Som fick mig att torka tårarna också på ABBA-muséet där man gjort en så fin monter kring den sången. Slipping through my fingers. En scen som så mycket påminde om den där dagen när jag vinkade min dotter adjö för första gången, och hjärtat brast en smula med insikten att vi inte alltid kommer vara tillsammans. Att det inte finns någon garanti för att vi ska stå varandra nära.
Nu är hon ännu äldre och gör vidare cirklar, går längre iväg på egna turer som vi som föräldrar inte är del i. Och lillebror har just börjat vända sig om och vinka när han kliver in i sammanhang som är okända för oss alla. Det känns i hjärtat, och i de känslomässiga navelsträngarna. De som inte har att göra med om vi har bundits samman med verkliga navelsträngar eller ej. Med ena barnet har jag det, med inget av barnen har deras far suttit ihop, ändå tycks känslorna vara detsamma. En melankoli. Glädje och sorg över tiden som går. Jag behöver navelsträngsterapi:
